Mellan varat och görat

Month: mars, 2013

Om att möta den jag kallar jag

När jag en period skrev uppsats om dem som väljer att bli soldater och bege sig ut i världen, till konflikter som troligtvis aldrig skulle ha berört dem annars och riskera livet och hälsan av val snarare än av tvång, återkom en förklaring ständigt. Det är en fråga om att utmana sig själv, menade de, om att pröva vem man är i mötet med krafter som med lätthet kan svälja den enskilde hel. Kanske kan det enkelt uttryckas som en strävan efter att ta reda på vem den varelse vi känner som jag egentligen är, bortom de livsbetingelser som vanligtvis definierar och ramar in oss. Sådana skäl är på ett sätt lätta att förstå, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om de inte ger vardagen sämre ryckte än vad den förtjänar. Är det inte just i det vardagliga som vi mer än någon annanstans snuddar vid oss själva? Inom våra ramar, om natten när vi omgärdas av dagens förskjutna, är det inte där som vi möter oss sådana vi verkligen är? I det mötet är frågan inte om vi blir svalda eller ej, utan snarare hur vi sedan går vidare, som slukade, fyllda av insikter som vi önskar att vi aldrig nått. På detta kan ingen missionsutbildning i världen förbereda oss. Motståndaren slår alltid ur bakhåll, och är alltid ytterst oss själva.

Halvvägs från tjäle

Kolonilotternas ordnade gytter av småhus, halvvägs från tjäle, nästan vid avfarten. Ett litet stycke jordburen frihet bredvid infartsledens motorbundna eskapism, två sidor av det moderna i juxtaposition. Friheten att ge sig av och friheten att sjunka djupare ner i myllan ligger vägg i vägg. En tyst utfrågning; Vem är du? Vad väljer du? Vägarna ligger öppna. Våren är ett nyligen avgivet löfte. Allt är i det kommande, i rörelse. För att parafrasera – den bästa årstiden är en tid av törst.

Ändlighet

En sammanblandning av det som är och det som skulle kunna vara. Jag och mina negationer möts för ett ögonblick och nickar artigt åt varandra från var sin sida av skärningspunkten. Det eventuella bryts i en ständig vågrörelse mot det faktiska och jag slår som svängdörrens gångjärn, fladdrar och vrider mig under det växelverkande trycket från alla sidor. Vågens ändlösa undflykt mot kontinentalplattans rotade segrörlighet. Möjligheterna är i en mening oändliga, men vem vill egentligen oändlighet? I ändligheten möter vi oss själva, där blir vi till och där upphör vi slutligen att existera. Vi slipper aldrig undan, den är vår belägenhet, dom och förutsättning. Själva meningen är kanske att rota sig för att upphöra? För mig räcker detta i så fall gott och väl.