Mellan varat och görat

Söndag

Söndagseftermiddagens stillhet övergår sömlöst i kväll. Sval luft studsar mot ännu solvarm hud. Ljuset är tätt och gyllene och jag köper glass på Pressbyrån vid Centralen och går sedan sakta hem genom Fålhagen. Vid Vaksala torg glöder konserthuset. En dag kommer jag att återvända hit och finna allt förändrat. Det jag kan se och vidröra kommer då att ha allt mindre att göra med det jag minns, som när något späs ut och förtunnas för att till sist försvinna. Återstoden är en förnimmelse av en plats sedan länge förlorad för världen. Ytterst kommer jag att vara ensam om den. Den dagen ska komma, det är oundvikligt, och jag kan ärligt säga att nästan inget med den tanken skrämmer mig.

Logg

Det är den 19 maj och högsommarvärme: 26 grader, dock molnigt. Årets första verkligt varma dag. Jag skriver ännu en gång om den del av avhandlingens inledningskapitel som behandlar analysverktygen och metodologin. Strävar efter konkretion, utan att fördenskull förlora höjd i teoretiseringarna; det är svårt, men av någon anledning inte ångestladdat, snarare påfallande lustfyllt. Känner mig lugn på ett sätt jag knappt erfarit tidigare under arbetet, och misstror omedelbart den känslan. I bakgrunden snurrar Roman Hurkos rekviem för Tjernobylkatastrofens offer på repeat. Klockan är 15:53. Det är fredag.

Bellerby

Trösten är att några på andra sidan Nordsjön, i London precis bredvid Abney Park, just nu klistrar tunna handmålade pappersremsor på en omsorgsfullt gjuten glob. Att någon fortfarande bryr sig om världen på det viset, att det fortfarande är möjligt; det är svindlande. I kvarteret ligger två italienska restauranger, ett konstgalleri och ett apotek, dessutom replokaler, vars användare på internet klagar över ägarens attityd (”extremely rude and unprofessional”) och utrustningens dåliga kvalitet (”most of the amps and speakers never work properly”). På andra sidan gatan en pub: The Stoke Newington Tea House.

På vilket sätt hjälper det mig att veta allt detta? Informationen är lätt att finna. Sökmotorn behöver bara ett par bråkdelar av en sekund, sedan ligger hela scenen och alla detaljerna framför mig, fler än vad jag behöver, fler än vad jag kan återge här, i alla fall med mindre än att jag upprättar en detaljerad lista: platser och fotografier och personliga omdömen; gatuvyn som gör det möjligt att klicka sig fram genom en version av staden som ger sken av att vara omedelbar och nutida, men som förstås redan är förfluten.

Detta tycks vara ett världsumgänge motsatt det som exemplifieras av jordglobskonstruktörernas hantverksskicklighet och noggranna mätande. På samma gång både mer precist och mindre. Det  som saknas är omtanken, eller det vi lätt kan igenkänna som omtanke, eller förväxla med den. Kan man skriva så utan att växla in på ett mycket gammalt civilisations- och teknologikritiskt berättelsespår? Kan man göra det utan att mena, eller åtminstone antyda, att livet levdes sannare i en tid då dessa teknologiska möjligheter saknades? Ytterst är frågan om man alls kan leva ett modernt liv i en modern tid utan att med sitt själva levande implicera just det. Egentligen är det kanske inget annat än sorgen över det faktum att världen oundvikligen går förlorad och att vi alltid tvingas se på medan det sker.

Om undergången och dess variationer

I tidskriften Gläntas kommande nummer, med temat klimatångest, har jag det stora nöjet att medverka med en text om krisdiagnoser och de svårigheter som möter oss när vi försöker få insikterna om den hotande katastrofen att bryta igenom det vardagliga. Följande text skrevs parallellt med den som nu publiceras, medan jag fortfarande prövade ett spår som jag senare beslöt mig för att utelämna. Den är trevande och spretig – ett försök – men det är väl å andra sidan vad bloggformen är till för. Numret finns i butik i början av maj, men kan redan nu beställas här. Där finner man också mer information om övriga bidrag och de medverkande.

Vi trodde länge att vi visste hur det skulle sluta: the great apocalyptic spectacle; det kalla krigets nukleära chicken race som kulminerar i den totala undergången. Formen tycktes satt: raketerna som faller, sirenerna och de packade skyddsrummen. Ett skarpt ljussken från en klar himmel som hade fått allt att smälta eller rasa eller brinna och sedan lämnat världen som efter ett häftigt snöfall.

Det är märkligt hur våra föreställningar om undergången alltid tycks bygga på idén att vi inte bara skulle kunna se den ske, utan också erfara dess följder. (Är det därför, frågar man sig, som vi finner sådan lockelse i att återbesöka de punkter i historien som mest bär undergångens prägel?) Ruinlandskapet är emellertid inte för oss. Det har aldrig varit ett mänskligt landskap, precis som undergången aldrig har varit en mänsklig erfarenhet. Det enda som sker är att allt först blir vitt och sedan svart, och världen stelnar till ett ingenting som orden inte förmår beskriva. Om det går att skriva eller tala om den betyder det ytterst att undergången ännu inte skett.

I verkligheten vore det alltså inget spectacle, i verkligheten inte heller great. I själva verket allt annat än det. Undergången hade varit resultatet av en noga förberedd händelsekedja. Dess kulmen hade följts av en period av stillhet. Detta förlopps huvudpersoner, de som hade laddat och fyrat av och sedan stått på en betongförstärkt uppskjutningsplats och sett raketerna försvinna uppåt – jag kan inte sluta tänka på dem.

En sommar för några år sedan besökte jag en lettisk före detta raketbas. När jag föreställer mig liminaliteten mellan världens varande och upphörande är det därför alltid på den platsen, i tallskogen strax utanför Lilaste några mil norr om Riga, som den utspelar sig. Scenen är tydlig: män i uniform som sparkar i gruset, röker cigarett efter cigarett och försöker hantera den särskilda blandning av upphetsning, leda och skräck som ingen före dem någonsin känt och ingen efter dem någonsin skulle kunna känna.

I detta tillstånd av efteråt, men inte ännu skulle de ha blivit stående med sina öden fullbordade. De skulle som mest ha haft tjugo minuter, kanske en halvtimme, sedan hade svarselden landat. Tills alldeles nyss hade de haft ett syfte, en roll att spela som väloljade delar i den stora maskinen. De hade arbetat tillsammans, utfört de inövade handgreppen efter bästa förmåga, antagligen småpratat och skämtat. Nu var de åter i världen som nyfödda, levande utan att någon förväntade sig något av dem, ohjälpligen fast i ett sammanhang de inte skulle kunnat påverka.

På ett avgörande vis är föränderlighet och handlingsutrymme inbyggt i det moderna samhället. Över tid har människans ökande möjligheter att böja världen efter sin vilja och få den att anta andra former varit en av modernitetens allra tydligaste tendenser. Det är så också i det lilla. Vi växer upp och lever med vetskapen att vi kan avsluta tillstånd: byta arbete och livsbana, flytta och skilja oss, slå av strömbrytaren i hallen innan vi går och lägger oss på kvällen och vrida den åt andra håller på morgonen när vi vaknar. Detta har varit, och är fortfarande, den stora emancipatoriska lockelsen i det moderna projektet: drömmen om individens frihet att rå över det egna livet. Att den i någon mån alltid är illusorisk spelar härvidlag ingen roll.

Den tillvaro som dessa män skulle ha befunnit sig i hade varit den totalt motsatta. Är vi nu ens förmögna att tänka oss den? De skulle ha varit fångar i ett ohyggligt påskyndat livslopp, tvingade att uppleva resan från födelse till död på tjugo minuter. Den första impulsen är därför att föreställa sig dem som lamslagna av skräck. Människan är emellertid anpassningsbar, hon vänjer sig, kan inte låt bli att göra det. Ingen kan oavbrutet fokusera på skräck under en sådan lång tid som vi talar om här.

Medan de väntade skulle de alltså ha blivit tvungna att göra andra saker och tänka andra tankar. De skulle ha betraktat trädkronornas pendelsvep och uppfattat vindens virvlar över huden. De bland dem med störst föreställningsförmåga hade kanske försökt inbilla sig att allt trots allt var som förr, åtminstone att det åter kunde bli det, och tyckt sig höra ljudet av rullgrus under cykeldäck och känt doften av varm skog i mitten av juli. Det finns en paradox här: hur undergången både är extraordinär och banal på samma gång, hur den samtidigt frammanar och är beroende av handlingar och situationer som i ett annat sammanhang hade betraktats som vardagliga.

Även om vi inte ofta tänker på det så, erfar vi alla i en mening just nu ett liknande tillstånd, låt vara med ett förlopp som är utdraget i tiden, som har ett långsammare tempo och orsaker som är långt svårare att sammanfatta än det ena geopolitiska blockets kamp mot det andra. Den antropocena tillvaron är i en mening att likt kärnvapentrupperna efter avfyrandet leva i väntan på den undergång vi själva igångsatt.

Man kan skylla på teknologin, på samhällssystemen, ekonomin och de politiska besluten. Man kan göra så med rätta. Samtidigt går man då miste om en central insikt, detta att undergången alltid också kräver något annat, något uråldrigt och vardagligt och varmt: det delade arbetet, småpratet och samförståndsleendet, någons hand på någon annans axel. Den stora tragiken är att undergången inte bara är något vi kan komma att tvingas uppleva, utan att vi också lever fram den.

April

En ung man röker i parken utanför institutionen, det är sent i april och snö i luften. Han för cigaretten till munnen med stora, svepande rörelser och gungar fram och tillbaka i takt med blossen. Det ser ärligt talat löjligt ut, och när jag passerar är min första impuls att undra varför han gör sig till. Sedan slår det mig att det är så det är med njutningen: när den betraktas utifrån, av någon som inte delar den, ter den sig alltid konstlad och vagt löjeväckande. Det är en liten sorg, kan man tänka, men den är intimt förbunden med nästan alla de större.

3.

Stig Dagerman reste en gång genom världen efter undergången. Han besökte städer som begravts levande under sprängstenen och stack in huvudet i de utbombade husens källare. I dunklet därinne mötte han blickarna från dem som ännu levde bland rasmassorna och såg det mänskliga sådant det ter sig bortom omänskligheten, då det mot alla odds vägrar att ge vika. Minnet är som dessa ruinstäder. Där vandrar vi som Herr D. och Fräulein S., där möter vi de versioner av oss själva som fortfarande, mot alla odds, stapplar fram längs gator som inte längre är gator, mellan hus som inte längre är hus, och söker livet i frusna potatisar och vattenfyllda källare. Varje sådant källarhål är förbundet med ett hus som hade kunnat stå, med en plats där vi hade kunnat leva, som vi hade kunnat skapa med våra sammanflätade liv.

54.

Hur överlever man? Genom att minnas, genom att minnas allt; alla detaljer och allt det som annars kryper ur medvetandet: tillfälligheterna och vinden då den vilar mot huden, ljuset som stelnar runt tingen, scenerna där det utspelar sig. Allt detta minns man, allt detta går att komma ihåg. På samma gång är det en besvärjelse mot tomheten och de ord som får den att ta kropp. Jag tror att man måste tänka sig oss så: alltid vacklande under tyngden av en brist vi själva frammanar.

9.

Solskenet sveper runt en trädstam en marsdag och allt är för ett ögonblick sig likt. Det är märkligt hur allt förflutet som är begravt i oss kan stiga till ytan i sådana bilder, och hur dessa bilder sedan i sin tur sönderfaller i sina egna förflutenheter. Man kan lätt få för sig att vi aldrig lever på något annat vis, eller åtminstone aldrig så mycket som vi gör då, i de blixtlika erinringarna och de passager som de tycks öppna mellan tidsskikten. Kanske är det först där och då, när vi trätt in i halvlandet mellan minne och dröm, hågkomst och projektion, som vi blir verkligt lika oss själva. Att försöka se framtiden komma genom det förflutna: det är en tragedi; det är en aldrig sinande källa till hopp.

73.

Tagna var för sig är tingen inget mer än sig själva (bordet är bordet, trasmattan är trasmattan, boken är boken). Som sådana enskildheter är de inte meningslösa, bara bristfälliga; de talar om allas liv, om livet som generaliserbar idé, och säger därför ingenting om oss. Det är som på äldre muséer: fragment av civilisation uppradade i montrar, stumma och utom räckhåll. Man säger oss att det är möjligt att spegla sig i dessa skärvor och återfinna en hel värld. Att vi med hjälp av en blick, några gester, ett leende, kan förstå att vi bottnar. Egentligen är det mycket begärt.

Till N

Tal till min gudson N på hans dopdag den 15/10 2016, vilket jag av olika anledningar aldrig kom att hålla. (Det finns skäl att anta att övriga närvarande kan vara glada för den saken; det är förstås på tok för långt och man kan också ha vissa betänkligheter vad gäller hur mycket nödtorftigt förklätt jobbprat ett doptal egentligen tål.) Jag återfann det den 22/2 2017, när jag ställd inför ett kraftigt snöfall på morgonen letade mig genom datorns hårddisk i hopp om att kunna jobba hemifrån. Dessa förhoppningar kom på skam och jag tvingades pulsa.

Jag har aldrig varit gudfar tidigare och har inte heller någon egen. Vad rollen innebär vet jag alltså inte. Eftersom jag inte är troende faller den religiösa förståelsen per automatik bort. En tolkning som jag däremot fastnat för är att se det som min uppgift att ge N en känsla av kontinuitet: en relation till det samhälle han föddes i, men aldrig kommer att känna som sitt eget.

Den tid han en dag kommer att tänka på som inledningen till sin barndom är en annan tid för mig som nu är runt trettio; den är ytterligare annan för er som är äldre eller yngre än så. På det här viset har varje generation sin egen, delvis överlappande samtid. Kan man någonsin få dem att synkronisera? Jag vill tro det. Nyckeln tycks vara samtalet: förstås mellan levande och levande, men också, genom konsten, litteraturen och musiken, mellan de levande och de döda.

Mina doppresenter, Tomas Tranströmers Östersjöar och Led Zeppelins The Song Remains The Same, är ett första inlägg i ett sådant samtal, ett samtal som jag hoppas att han och jag ska föra under resten av mitt liv. Förstås är de symboliska presenter. Jag tror dock att de kan bidra med något viktigt: en känsla av tillhörighet som sträcker sig långt bortom det egna livets gränser.

Ta Östersjöar som exempel. Den talar ur den tid som var samtid årtiondet innan jag föddes, från det tidiga 1970-talet. Men den talar inte bara om denna tid, utan också om dess rötter; hur den hänger samman med en lång historia av människoliv knutna till det geografiska området runt Östersjön. I dikten finns ett generationsharmoniserande anslag som får världen att svaja under fötterna.

Jag läser den som ett försök att förstå vad det betyder att leva som en i raden och därmed ställas inför de levandes återkommande fråga: vad innebär det egentligen att vi alltid på samma gång är både efterföljare och föregångare? Tranströmer tecknar en bild av en specifik historisk situation, den tid då Östersjön var befäst gräns snarare än innanhav och det verkligen var långt till Liepāja. Vi trodde länge att vi hade lämnat den situationen bakom oss; nu tvivlar vi.

Hur det blir med den saken för N:s generation vet vi inte ännu, inte minst då det ytterst beror på hur de själva väljer att söka svar på de frågor som deras nutider kommer att ställa dem inför. Allt vi kan veta är att en annan värld inte bara är möjlig, utan också oundviklig. Om jag nu kan lära honom något, så hoppas jag att det är det.