Mellan varat och görat

3.

Stig Dagerman reste en gång genom världen efter undergången. Han besökte städer som begravts levande under sprängstenen och stack in huvudet i de utbombade husens källare. I dunklet därinne mötte han blickarna från dem som ännu levde bland rasmassorna och såg det mänskliga sådant det ter sig bortom omänskligheten, då det mot alla odds vägrar att ge vika. Minnet är som dessa ruinstäder. Där vandrar vi som Herr D. och Fräulein S., där möter vi de versioner av oss själva som fortfarande, mot alla odds, stapplar fram längs gator som inte längre är gator, mellan hus som inte längre är hus, och söker livet i frusna potatisar och vattenfyllda källare. Varje sådant källarhål är förbundet med ett hus som hade kunnat stå, med en plats där vi hade kunnat leva, som vi hade kunnat skapa med våra sammanflätade liv.

54.

Hur överlever man? Genom att minnas, genom att minnas allt; alla detaljer och allt det som annars kryper ur medvetandet: tillfälligheterna och vinden då den vilar mot huden, ljuset som stelnar runt tingen, scenerna där det utspelar sig. Allt detta minns man, allt detta går att komma ihåg. På samma gång är det en besvärjelse mot tomheten och de ord som får den att ta kropp. Jag tror att man måste tänka sig oss så: alltid vacklande under tyngden av en brist vi själva frammanar.

9.

Solskenet sveper runt en trädstam en marsdag och allt är för ett ögonblick sig likt. Det är märkligt hur allt förflutet som är begravt i oss kan stiga till ytan i sådana bilder, och hur dessa bilder sedan i sin tur sönderfaller i sina egna förflutenheter. Man kan lätt få för sig att vi aldrig lever på något annat vis, eller åtminstone aldrig så mycket som vi gör då, i de blixtlika erinringarna och de passager som de tycks öppna mellan tidsskikten. Kanske är det först där och då, när vi trätt in i halvlandet mellan minne och dröm, hågkomst och projektion, som vi blir verkligt lika oss själva. Att försöka se framtiden komma genom det förflutna: det är en tragedi; det är en aldrig sinande källa till hopp.

73.

Tagna var för sig är tingen inget mer än sig själva (bordet är bordet, trasmattan är trasmattan, boken är boken). Som sådana enskildheter är de inte meningslösa, bara bristfälliga; de talar om allas liv, om livet som generaliserbar idé, och säger därför ingenting om oss. Det är som på äldre muséer: fragment av civilisation uppradade i montrar, stumma och utom räckhåll. Man säger oss att det är möjligt att spegla sig i dessa skärvor och återfinna en hel värld. Att vi med hjälp av en blick, några gester, ett leende, kan förstå att vi bottnar. Egentligen är det mycket begärt.

Till N

Tal till min gudson N på hans dopdag den 15/10 2016, vilket jag av olika anledningar aldrig kom att hålla. (Det finns skäl att anta att övriga närvarande kan vara glada för den saken; det är förstås på tok för långt och man kan också ha vissa betänkligheter vad gäller hur mycket nödtorftigt förklätt jobbprat ett doptal egentligen tål.) Jag återfann det den 22/2 2017, när jag ställd inför ett kraftigt snöfall på morgonen letade mig genom datorns hårddisk i hopp om att kunna jobba hemifrån. Dessa förhoppningar kom på skam och jag tvingades pulsa.

Jag har aldrig varit gudfar tidigare och har inte heller någon egen. Vad rollen innebär vet jag alltså inte. Eftersom jag inte är troende faller den religiösa förståelsen per automatik bort. En tolkning som jag däremot fastnat för är att se det som min uppgift att ge N en känsla av kontinuitet: en relation till det samhälle han föddes i, men aldrig kommer att känna som sitt eget.

Den tid han en dag kommer att tänka på som inledningen till sin barndom är en annan tid för mig som nu är runt trettio; den är ytterligare annan för er som är äldre eller yngre än så. På det här viset har varje generation sin egen, delvis överlappande samtid. Kan man någonsin få dem att synkronisera? Jag vill tro det. Nyckeln tycks vara samtalet: förstås mellan levande och levande, men också, genom konsten, litteraturen och musiken, mellan de levande och de döda.

Mina doppresenter, Tomas Tranströmers Östersjöar och Led Zeppelins The Song Remains The Same, är ett första inlägg i ett sådant samtal, ett samtal som jag hoppas att han och jag ska föra under resten av mitt liv. Förstås är de symboliska presenter. Jag tror dock att de kan bidra med något viktigt: en känsla av tillhörighet som sträcker sig långt bortom det egna livets gränser.

Ta Östersjöar som exempel. Den talar ur den tid som var samtid årtiondet innan jag föddes, från det tidiga 1970-talet. Men den talar inte bara om denna tid, utan också om dess rötter; hur den hänger samman med en lång historia av människoliv knutna till det geografiska området runt Östersjön. I dikten finns ett generationsharmoniserande anslag som får världen att svaja under fötterna.

Jag läser den som ett försök att förstå vad det betyder att leva som en i raden och därmed ställas inför de levandes återkommande fråga: vad innebär det egentligen att vi alltid på samma gång är både efterföljare och föregångare? Tranströmer tecknar en bild av en specifik historisk situation, den tid då Östersjön var befäst gräns snarare än innanhav och det verkligen var långt till Liepāja. Vi trodde länge att vi hade lämnat den situationen bakom oss; nu tvivlar vi.

Hur det blir med den saken för N:s generation vet vi inte ännu, inte minst då det ytterst beror på hur de själva väljer att söka svar på de frågor som deras nutider kommer att ställa dem inför. Allt vi kan veta är att en annan värld inte bara är möjlig, utan också oundviklig. Om jag nu kan lära honom något, så hoppas jag att det är det.

Replik

Sven Olov Karlsson skriver om sin uppväxt i västmanländska Norberg (Expressen Kultur 20/2) och fram träder en bild av ett samhälle präglat av våld, brottslighet och trakasserier. I jämförelse menar Karlsson att samtidens utsatta förorter är att betrakta som ”comfort zones.” Men vad vill han egentligen ha sagt med det?

Vad Karlssons text handlar om är förstås ytterst hur klass tar sig ekonomiska, kulturella och sociala uttryck och hur denna aspekt av omgivningen klibbar vid oss när vi växer upp. Den barn- och ungdom han beskriver är ett koncentrat av bruksortens, industristadens och landsbygdens position i det svenska klassamhället under 1970- och 1980-talet. Jag känner igen somt av det (gesterna; tonläget; viljan att leva ett annat liv någon annanstans omsatt i riktningslösa försök att slå sig fri) från min egen uppväxt, även om den skedde tjugotalet år senare och i Norduppland snarare än i Västmanland.

I relation till nutiden slås man dock mer än något annat av den uppenbara distansen mellan författaren och hans ämne. Det samtida samtal om samhällelig utsatthet som Karlsson vill låta sina minnen stå som korrektiv till, rör i alla väsentliga avseenden problem som är någon annans. De får följaktligen nöja sig med en enda, avfärdande rad i slutet av texten.

Det finns människor som tvingas att fästa långt mer uppmärksamhet vid ytterområdenas problem än så. De skulle också kunna samla sina hågkomster och om vi la dem sida vid sida med Karlssons skulle likheterna inte kunna undgå oss. Så varför undgår de Karlsson? Det är märkligt att någon som i sitt eget förflutna menar sig ha gjort så snarlika erfarenheter av utsatthet, kriminalitet och våld med en sådan nonchalans kan avfärda dem som i dag möter motsvarande situationer.

Man skulle man kunna tolka den här perspektivlösheten som ett tecken på att Karlssons klassresa har varit lyckad. Han behöver inte längre personligen förhålla sig till dessa problem i deras nutida tappning. Även om han just nu råkar bo i en förort är han en av dem som när som helst kan lämna den. Det är förstås i grunden inget fel med det, men en smula ödmjukhet inför situationen hade inte skadat.

Så var det detta med bevisföringen. Jag tvivlar inte på sanningshalten i Karlssons minnen (inte mer än man alltid ska betvivla minnets förmåga att bära djupare sanningar), men det Sverige han talar om ligger nu dryga 30 år tillbaka i tiden. Vad är det som gör just detta förflutna till den givna referenspunkten för att förstå de problem som omgärdar samtidens utsatta områden? Vad ska vi som läser ta med oss från texten ut i verkligheten? Det anekdotiska stör, särskilt i kombination med den självklarhet med vilken han avfärdar andra perspektiv. Kanske var det värre i Norberg under 1980-talet än vad det är i utsatta områden i dag, men varken Karlsson eller vi andra vet något om det med mindre än att frågan görs till föremål för en systematisk genomlysning.

Eftersom någon sådan inte görs, eller ens antyds, hjälper hans text oss inte att förstå något om de problem som den utger sig för att vilja belysa. Man kan därför inte låta bli att fundera över varför den överhuvudtaget skrevs. Att den dessutom ansågs publiceringsvärdig är om möjligt en än större gåta. Detta knyter an till något jag skrivit tidigare: vad är poängen med det kvalificerade samtalet om samtiden om det mest liknar vad vem som helst av oss kan skriva på Facebook? Är lite analytisk skarpsinne och åtminstone en ansats till reflektion verkligen för mycket begärt av dem som tycker sig vara värda att höras i det offentliga samtalet? Om så är fallet: vad ska vi då med det till?

Offentligheten har under de senaste åren genomgått en radikal, strukturell förändring. Mediebolagen, publicisterna och tidningsredaktionerna har inte längre monopol på att vara den främsta arenan för offentliga samtalet. Om de vill behålla sin särställning (frågan är ytterst ekonomisk: vem vill i längden betala för något som lika gärna kan fås gratis?) torde höjd kvalité vara den enda farbara vägen framåt. I fråga om slängighet, direkthet och skolgårdsaktigt tilltal kan de knappast konkurrera med vare sig det som återfinns på de sociala medierna eller på de mindre nogräknade, alternativa sajterna. Valet tycks enkelt: go high or go low?

Något jag skrev i akt och mening att sluta tänka på det, vilket istället ledde till att jag nu tänker på det ännu mer

Vad ska vi egentligen med de intellektuella till? Frågan är sliten, men när man betraktar den svenska offentligheten som den ter sig vintern 2017 framstår den som mer brännande än på länge. Donald Trumps tillträde som USA:s president och hans tumultartade första veckor vid makten har accentuerat en tendens som redan dessförinnan tycktes stark. Ställda inför den nye presidentens minst sagt svajiga försök till administrationsbygge och dess kavalkad av snedsteg, tycks allt fler med ambition att vara samtidens korrektiv ha dragit slutsatsen att det är höjden av skarpsinne att antingen raljera, dystopisera eller patologisera. Presidenten och alla hans män är antingen löjeväckande pajasar, apokalypsens ryttare eller yrande galningar.

Problemet här är egentligen inte bruket av dessa epitet, utan det som de dels döljer, dels i förlängningen leder till. Vad lär vi oss om världen genom att peka på det skrattretande i Trumps uppenbarelse eller profetera kring allt dystopiskt hans presidentskap kan komma att leda till? På vilket sätt leder diagnosen galning till att vi förstår de historiskt betingade sammanhang och processer som gjorde det möjligt för honom att väljas till president? Svaret är förstås att vi inte lär oss något och att vi inte heller förstår. Istället sker det omvända. Världen framstår som mer svårläst och mer oberäknelig, en surrealistisk fars som i grunden är omöjlig att avkoda.

När jag i flödet skrollar förbi text efter text som på det här viset tar sig an samtiden längtar jag mer än något annat efter analyser genomsyrade av behärskning, eftertanke och djup. Varför är vi så dåliga på att formulera frågor till nuet? Varför nöjer vi oss med alla dessa ytliga svar? Kanske beror det på att vi premierar tonlägen som oro, indignation och känslosamhet. Inget fel med det egentligen, så länge de vägs upp av ytterligare ett läge: den kritiska distansen, en ambition att inte bara säga något om hur det känns att samtiden är som den är, utan också sakligt försöka förklara varför den är det.

Bakom den förenklade bilden av den galne pajasen i Vita huset, som med fingret på knappen håller världen på sträckbänken, finns en sammansatt uppsättning orsakssamband och faktorer. Det går att plocka isär dem och det går att förstå. För att förklara varför Trump blev president behövs inte mysticism och konspirationsteorier, utan rationella analyser. Detsamma gäller för vad hans presidentskap kan komma att innebära: vi kan föra kvalificerade resonemang också om denna framtid utan att ta till apokalyptiken.

I dag har var och en av oss via de sociala medierna tillgång till ett podium att tala om samtiden från. Om det ska vara någon mening med att även fortsättningsvis ge särskilt utrymme till vissa röster och skilja ut dem som mer värda att lyssna till än andra, måste det ärligt talat också gå att se i alla fall någon skillnad med blotta ögat. Vem som helst kan raljera, dystopisera och patologisera; det är enkelt och kostar inget, vare sig vad gäller förarbete eller tankemöda. Läs en dystopisk roman, lär dig några lösryckta fakta om det förflutna, och du har stoff nog för att dra paralleller och se varsel om undergången överallt. Den sortens ytliga analyser är dock i grunden meningslösa. Om vi på allvar ska förstå var vi befinner oss krävs vassare verktyg. Det är här de intellektuella borde komma in.

En notering från en gammal anteckningsbok som jag hittade när jag egentligen letade efter något annat

När jag hör att du ska besöka staden drabbas jag av impulsen att med en gång berätta om allt jag minns därifrån. Jag vill sätta mig bredvid dig med kartan, anteckningsboken och fotografierna, låta fingertoppen glida längs gatorna och ordna bilderna i sekvens: där gick jag, detta såg jag, dit kan du också bege dig. På så vis konstruera en rutt som du kan följa och med transponeringens hjälp få våra blickar att smälta samman. Det är en fånig impuls, jag inser det. När jag var där önskade en del av mig alltid att du också hade varit det. Då hade vi gått tillsammans längs de dammiga gatorna i julihettan, sett på snön som gnistrade i solskenet och vinterskymningen som sänkte sig över jugendkvarteren. Så kommer det aldrig att bli, och det vet vi ju; vi vet att det här är så nära vi kommer. Det kommer en dag då det inte heller spelar någon roll. Så egendomlig är tiden att också minnet av denna längtan och dessa misslyckanden till slut kommer att glädja oss.

Nästan november

Problemet med det förflutna är att det gör dig cynisk; problemet med framtiden är att den får dig att glömma det.

Oktober

Kanske är det bara en fråga om tid som måste förflyta. Det är samma tåg, alltid samma årstid, en slätt och kala träd hopkurade längs horisontlinjen. Vinden tar sats över avstånd som ögat för länge sedan förlorat möjligheten att överblicka. När kylan lägger sig mot huden öppnas vidderna på nytt, slås små hål i de lager av andra tider som lagts över dem. Genom perforeringen skiner ljusen från avlägsna städer.