Mellan varat och görat

Berlin

image

Vi landar på Schönefeld när solen just gått ned. Under inflygningen såg vi den som ett brinnande järtecken, kluven mitt itu av horisontlinjen. Nu har skymningen lagt sig. När jag stiger ut från flygplanet i den milda kvällsluften, går nedför trappan och fortsätter över asfalten mot ankomsthallen sveps jag upp av en stark lyckokänsla. Det är detta som är mitt liv nu. Jag är på väg någonstans, ännu inte framme, men satt i rörelse. Det finns en laddning i stegen, en tydlig närvaro av det möjliga: något som fjädrar, ger efter och trycker tillbaka när jag placerar fötterna mot marken. Jag har just fyllt 29 och jag känner mig för första gången på länge fullständigt samtidig och i fas med mitt eget liv.

 

Juli

Det är den tid då man borde gå längs landsvägen om nätterna och spana efter rävungar som tumlar i vägrenen, känna doften av nyslaget hö och den första skärvan höstkyla i luften. Man borde, men man gör det inte. Istället skriver man: vi skulle bo i ett hus vid ett skogsbryn, se ut över ett fält där rävarna smyger i skymningen och råbocken skäller. Vi skulle vara lyckliga där. Lyckligare än vi är nu? Kanske. Åtminstone inte olyckligare. Mer troligt lyckliga på ett annat sätt; djupare, mer rotat vill man säga, men om det är sant är omöjligt att avgöra. Allt man kan veta är riktningen, scenen som framträder: en solvarm farstubro när solen går ner, mina färgfläckiga jeans och armen om din midja.

Utdrag

Jag vet inte om jag har något att säga, jag vet att jag ingenting säger; jag vet inte om det jag skulle ha att säga är osagt därför att det är outsägligt (det outsägliga är inte något som ligger dolt i det skrivna, utan något som en gång gjorde att det skrivna alls blev skrivet); jag vet att det jag säger är blankt, neutralt och ett uttryck en gång för alla för en förintelse en gång för alla.

Georges Perec, W eller minnet av barndomen (1975)

Utdrag

Att ”umgås” – och tala blott därför att konventionen förbjuder tystnaden. Vilket exempel på la condition humaine: att frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt. Tröttande för övrigt, som all inadekvat användning av vårt väsens resurser. I det lilla formatet ett av de många sätt på vilka mänskligheten med framgång fungerar som sitt eget gissel – i den andliga dödens helvete.

Dag Hammarskjöld, Vägmärken (1963)

Lördag

J och S har fått en son och jag har blivit gudfar. Åker därför till Norrköping på blixtvisit. Knappt har jag hunnit in genom ytterdörren och fått av mig skorna innan barnet placerats i min famn. Han vrider sig lite, ovan vid den okända doften, sträcker ut armarna och griper efter min haka med sina veckogamla händer. Det är en förunderlig upplevelse att hålla honom; så påtagligt mycket liv i en sådan liten kropp. J och S skiner av stolthet och lycka. (En dag kommer det att vara jag, så har jag alltid tänkt på det: en dag är det jag som stolt lägger mitt eget barn i en väns armar.) På fotot som S tar ser också jag odelat lycklig ut. Ansiktet är vidöppet och sänder den sortens förbehållslösa värme som är reserverad för de skyddslösa.

Senare promenerar vi alla tre längs gatorna i hettan. De dammar och lever som vore det juli fast det knappt ens är maj. Filtrerad genom solglasögonens sepiatoning framträder staden som på ett bleknat fotografi, och det är passande. Jag bodde länge här, levde länge här, återvänder fortfarande hit i minnet nästan varje dag. Att gå längs dessa gator med J och S och lille N i sovande i vagnen förvandlar staden till ett levande tidskollage. Förskjutningen svindlar: för inte länge sedan satt jag och J i fönstret till hans lilla studentrum med varsin cigarett och varsin burk öl, intensivt lyssnande, intensivt samtalande, medan skivspelaren snurrade varv på varv i bakgrunden. Den tiden, med parkerna och replokalerna, barerna, svartklubbarna och människorna, ligger vilande överallt. En kritisk massa av minnen som formar ett väldigt korallrev, lager på lager på lager. Inkilade mellan husen ligger också förnimmelser av något kommande. Vi kommer gå här många gånger än: jag och L och J och S och N, och förhoppningsvis också andra vars existens ännu inte går att beteckna med en initialbokstav.

”Du återvänder aldrig”, skrev Dag Hammarskjöld i en dikt under rubriken Från Uppsala, daterad till augusti 1959: ”En annan man finner en annan stad.” Så är det tveklöst. Samtidigt innebär detta att vi därför i en mening alltid återvänder. Det sker något med oss när vi upptäcker förändringen, när vi vandrar längs gatorna och upprättar våra privata minneskartotek över vilka hus som använts till vad under vilken tid och av vilka människor. (Vem var jag då och vem är jag nu? Än viktigare: hur hänger alla dessa jag ihop?) Så annan du blivit, så olik staden nu ter sig: fortfarande kan både du och den bära alla sina tidigare former inom sig. Rummets töjbarhet skulle det kunna kallas. Det förflutna är nu; allt öppnar sig mot framtiden.

Vi sitter någon timme i halvskuggan under träden på ett trädgårdscafé, samtalar och läppjar på svalnande kaffe. Sedan går vi matta av värmen tillbaka uppför Bråddgatsbacken. Längs vägen skär vi genom ett aldrig sinande flöde av människor. Jag känner inte igen en enda av dem.

 

Replik

I en för all del vackert formulerad text om historielösheten i det offentliga samtalet (Aftonbladet Kultur 22/3) skriver författaren Kristian Lundberg om samtidens oförmåga att omsätta lärdomarna från Förintelsen i praktiska politiska insikter med bäring på den europeiska flyktingkrisen. Man förstår ju att han menar väl, men jag har svårt att läsa utan att bli irriterad. Textens moraliska kärnpunkt är en skildring av hur författaren på väg hem från Berlin blir vittne till en av identitetskontrollerna på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Polismän kliver genom vagnen. En ung man visar sig sakna papper: ”Han förs direkt undan, ut i det kalla marsmörkret. Och så är han borta.”

Låt oss först enas om en sak: mannen som Lundberg såg föras bort från stationen i Hyllie togs med för att få hjälp att söka asyl i Sverige. Han tvingades inte in i en överfull boskapsvagn i väntan på vidare transport mot dödslägren eller försvann ner i skjutplatsens massgrav. Han är inte borta, vare sig i den meningen att han inte längre befinner sig inom landets gränser eller i den långt mer hårresande betydelse som det ordet har när man talar om Förintelsen, den stora terrorn eller andra totalitära förbrytelser. Att ens antyda att den sortens historiska likhet skulle existera är inte bara okunnigt, utan också oförskämt. Förstås mot offren och deras efterlevande, men också mot dem som just nu arbetar i kamp mot trytande resurser med det svenska flyktingmottagandet.

Missförstå mig rätt: problemet är inte att Lundberg gör en historisk jämförelse. Sådana är vi tvungna att göra om vi vill förstå åtminstone något av det förflutna. Problemet är att jämförelsen är dålig. Den är en produkt mer av författarens egen blick än av en i alla fall hjälpligt saklig värdering av förflutna och samtida fakta. Lundberg tycks leta efter likheter som bekräftar en redan formulerad uppfattning om sambandet mellan samtiden och det förgångna. Han verkar ointresserad av skillnaderna och egentligen också ointresserad av förflutenheten. Den finns med för att i första hand styrka ett resonemang med bäring på samtiden.

Nu kanske ni tycker att detta är akademiska hårklyverier; Lundbergs syfte är ju gott, låt honom hållas! Jag tror dock inte att det är så enkelt. Vårt sätt att skriva om verkligheten, den samtida såväl som den förflutna, och formulera utsagor om den styr också vilken verklighet vi sedan möter. Språket är så till vida iscensättande. Det blir därför absolut centralt vilka metaforer vi skapar och vilka symmetrier vi väljer att lyfta fram för att underbygga våra verklighetsbeskrivningar. Vill vi ha ett konstruktivt offentligt samtal om migrationspolitikens problem (och de är talrika, där är jag helt enig med Lundberg) måste vi alltså formulera oss på ett sätt som öppnar för just ett sådant.

Svenska poliser är inte SS-män, Migrationsverket inte Reichssicherheitshauptamt. Detta vet vi. Det är inte en fråga om olika tolkningar eller skilda synsätt. Vi vet. Man kan förstås ändå jämföra dem med varandra, men resultatet av den jämförelsen blir meningslöst då skillnaderna är så svindlande stora. Jämförelsen är kort sagt inte nog. Vill vi förstå vad som händer i samtiden, samtidigt som vi också förstår vad som en gång hände i det förflutna, krävs vassare instrument än så.

Problemet är med andra ord inte, som Lundberg vill göra gällande, att vi inte längre skulle ha förmågan att dra linjer mellan olika tider. Snarare tycks vi ha alltför lätt för att göra det. Historielöshetens motsats är inte att överallt se historia (vem som helst kan ju utan djupare historisk förståelse jämföra vad som helst förflutet med vad annat som helst). Istället är det att kunna avgöra när en historisk jämförelse är fruktbar och när den inte är det. Utan den kunskapen gör försöken att i realtid se historien när den utspelar sig ofta mer skada än nytta.

Läsning

image

Jag läser sent omsider Ola Klippviks tredje och avslutande Vikbodagbok. Liksom med de tidigare delarna har jag svårt att lägga den ifrån mig. Det är något med den språkliga exaktheten, med hur han väver samman fragment av olika tider och platser (det egna vardagslivet med minnena med omvärlden med litteraturen med historien). En associativ förtätning uppstår som speglar den historiska erfarenhetens minsta gemensamma nämnare: den enskilda individen som försöker finna ut vad det innebär att hon är levande på längden, alltid i någras efterföljd, alltid på platser som varit genomskurna av liv i generationer. Boken utspelar sig under 2013. Det året bodde jag bara några mil från Klippviks hem på Vikbolandet; först i Linköping, sedan i Norrköping. Minsta detalj som dyker upp i dagboken tycks därför på ett omedelbart vis relatera till mitt eget liv. Det är samma gator och landsvägar, samma himmel och samma plötsliga skyfall. Noteringar om vädret, lokala händelser, debatter och världspolitik återger mina minnen från den tiden något av sin förlorade materialitet. 2013 – vad var det egentligen för slags år? Ett mellanrum. En slutpunkt. En början. Jag väntade, tog avsked och inledde, var lycklig som sällan tidigare, men också djupt olycklig. Alla trådar som löper från nuet till dessa månader, som fäster där och fortfarande leder strömmen på vissa särskilda frekvenser. ”Varje nutid bestäms av de bilder som är synkronistiska med det”, skriver Walter Benjamin i ett av Passagearbetetfragment;”varje nu är en särskild förnimbarhets nu.”

1.

Minnena lever i perfekt symbios med oss: ett myller av små djur i pälsen på två större. Det är en vacker tillfällighet. En dag kommer de att släppas fria och återgå till sina egentliga existenser. Vara vårnätter, solljus och försommargrönska. En varm vind som sveper över en gårdsplan; hängmattans mjuka pendelrörelse.

26.

Det finns en sång som ljuder från en punkt just under bröstbenet men tystnar i höjd med nyckelbenen. Ansträngningen som gör det möjligt: musklerna som spänner under huden, den kontrollerade andningens reglage. Jag är rädd för vad jag skulle svara om jag verkligen fick frågan, rädd för att det ska synas i ögonen även när den uteblir. En plötslig darrning på handen i fel ögonblick. En stunds oförsiktighet. Man får för sig att det är på sådana detaljer det hänger.

20.

Tiden som går och allt som försvinner. (Lär man sig någonsin något av det? Vill man det ens?) Parken i månskenet och blicken som vet men ändå inte vet, som minns men verkar ovetande om utgången. I ögonen bevaras allt det som inte längre har någon annanstans att ta vägen. Man tror att allt finns där under snön; om våren bara kommer så ordnar det sig, med snösmältningen och tjällossningen och allt det andra. När tjälen går ur jorden frigörs det, stiger mot ytan, förblir där som överbliven fukt som dunstar när temperaturen stiger. Men det är senare. Först är kvällarna klara, med skymningen som faller, kylan och allt som lever då. Allt som pekar ditåt. Vinddraget sveper runt kroppen: en varmare vind från varmare tid.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.