Mellan varat och görat

Svar på svar

Må vi aldrig glömma, skriver Marianne Lindberg De Geer i sitt svar på min text om nynazismen och spökmetaforikens problem från förra veckan, och det håller jag förstås med henne om. Det räcker emellertid inte med att på detta sätt åkalla minnet. Allt handlar istället om hur vi minns, om vilka historiska paralleller vi drar och hur vi sedan omformulerar dem till lärdomar för att orientera oss mot framtiden. Andemeningen i min text var att vi måste vara försiktiga här. Hur väl vi lyckas när vi med syfte att förklara nuet vänder oss till det förflutna påverkar nämligen inte bara samtidsbilderna och framtidsalternativen. Det påverkar också vår bild av förflutenheten.

De många exemplen på hur den yttersta högern har vunnit mark under de senaste åren är synnerligen oroande och vi måste ta trenden på stort allvar. Men är den verkligen i paritet med 1940-talets bestialiska utrotningskrig och den nazityska statsapparat som förde det? Det är som om man glömmer (och här talar jag inte bara om Lindberg De Geer) att det bruna täcke som då lade sig över Europa inte handlade om 10 procent här eller 20 procent där, utan vilade på ett finmaskigt nät av industriell död – i skjutgroparna och i dödslägren, på slagfälten och i förhörslokalerna. Borde inte den här skillnaden spela roll? Det är min fasta övertygelse att den måste göra det. Hur ska vi annars förstå vad nazismen var i det förflutna? Hur ska vi annars korrekt kunna bedöma dess position i samtiden? Ytterst är det så vi försäkrar oss om att aldrig glömma.

Publicerad som replik på Expressens kultursida den 16 augusti 2017.

 

EWK och nynazismens suggestionskraft

När Nordiska motståndsrörelsen gavs tillåtelse att medverka under Almedalsveckan tidigare i somras såg många spöken stiga ur det förflutna. Senast i raden är Margit Silberstein, som i en hjärtskärande text i Dagens Nyheter med hänvisning till sin egen familjehistoria kritiserar Johan Hakelius för att inte ha tagit NMR:s närvaro i Visby på tillräckligt stort allvar. Stilgreppet har också aktiverats i diskussionerna kring Nya Tiders medverkan på höstens bokmässa, liksom när NMR marscherade genom Falun i våras. Det finns all anledning att respektera den oron som dessa våldsverkare väcker, inte minst bland dem som själva överlevde Förintelsen eller har anhöriga som gjorde det. Men samtidigt: något är det som skaver med denna spökmetaforik.

I observationen finns en paradox inbyggd. Den syn som borde ha väckt löje – Se så få de är! Se så löjliga de gör sig! – gjorde det inte. Bakom det tiotal svartklädda, vars ynkliga talkörer där framför partytältet i Visby knappt hördes över den passerande mångfaldsparadens starka väv av röster, tycktes istället hela det nazityska dödsmaskineriet stå. Man hör så inte bara stöveltrampet eka utan därtill kommandorop och kulsprutesmatter och mullret från stridsvagnsmotorer som varvar upp, och ser till sist för sin inre syn hur den svarta färgen åter stelnar över Europakartan.

Kanske är den här förmågan att projicera föreställningen om den egna maktens räckvidd och styrka, även då den i praktiken saknas, totalitarismens mest skrämmande förvandlingsnummer. Så opererade förtrycket i Nazityskland och i Sovjetunionen, i DDR och i Ceausescus Rumänien. Det faktiska antalet hemliga poliser, spioner och avlyssningsapparater har alltid varit mindre betydelsefullt än kunna att ge sken av att makten verkligen ser allt och att minsta tanke på motstånd därför är hopplös. Lögnen förvrids till sanning.

EWK nynazism

Bildkälla: http://www.arbetetsmuseum.se/ewk-museet/sok-i-ewk-databas/#

Tecknaren Ewert Karlsson, signaturen EWK, har visat hur bluffen kan avslöjas. I teckningen ”Nynazism”, bland annat publicerad i samlingen Bilder från ­­­1970, lät han läsaren se en ynklig, marscherande figur med högerarmen höjd, klädd i på tok för stora stövlar och en skärmmössa som täcker hela huvudet. Ett barn som iklätt sig de vuxnas kläder, tänker man, som för allt vad det är värt försöker ge sken av att vara något det inte är. Effekten blir densamma som när man ser en tolvåring med en cigarett hängande i mungipan: en liten kropp som intensivt försöker lägga sig till med en större kropps former och uttryck i hopp om att själv framstå som stor, men som just därför krymper. ­­

Ur EWK:s teckning kan vi alltså dra en viktig lärdom. Nynazismens hela slagkraft beror på till vilken grad den lyckas bygga upp denna suggestionskraft. Utan förmågan att hypnotisera oss med de förflutenhetens skräckfigurer de så förtvivlat gärna vill räkna sig till faller allt. När man talar om nazismen nu måste man därför skilja den från nazismen i det förflutna. Förstås inte på så vis att man glömmer vad för slags mördarideologi det rör sig om, men däremot så att propagandatricket misslyckas. Att inte göra det är att beredvilligt göra sig till del av totalitarismens urgamla manipulation med verkligheten.

De vill säga oss att de hör allt, ser allt, kan kontrollera allt. De vill få oss att tro att de utan minsta ansträngning förmår lägga handen kring allas våra strupar och klämma åt tills ingen luft mer kan strömma. Vi måste svara dem att de är få och vi är många, att de är små, löjeväckande figurer som inget kan uträtta. Klä av de­­m de för stora uniformerna och kvar blir bara lilleputten inunder.

Publicerad på Expressens kultursida den 8 augusti 2017.

A lust for life keeps us alive

Lana Del Rays nya skiva, Lust for Life, dyker upp som förslag på Spotify när jag öppnar appen i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. Varför inte, tänker jag, och lyssnar sedan på den nästan hela dagen. Jag grips av den, precis som jag gripits av hennes tidigare produktion.

Som förut är det drömskt och svävande, men samtidigt med ett släpande mörker. Detta är musik som borrar sig in bakom fasaderna och det blankpolerade. Del Rey har alltid arbetat med de amerikanska myterna, både musikaliskt och estetiskt, och hon gör så även här. Hon parafraserar och refererar, men gör det aldrig utan att lägga till en perfekt avvägd skruv. Som hos alla verkligt skickliga konstnärer är hennes arbete med mytologin och troperna också ett arbete mot dem.

Varje gång som de aktiveras förskjuts deras betydelser och de framstår som mer komplexa och mångbottnade än förut. Frihetslängtan förblir visserligen frihetslängtan; den öppna landsvägen som sträcker sig ut över slättlandet är fortfarande dess främsta metafor. Men vägen bort visar sig å ena sidan vara långt ifrån okomplicerad, å andra sidan full av andra berättelser än de vi lärt oss att förvänta oss. (Detta, särskilt hur där framträder en kvinnlig vagabondgestalt, på tvärs mot den manliga motsvarighet vi vant oss vid, har Hillevi Hellberg redan skrivit mycket initierat om och det är ingen mening med att jag parafraserar. Läs henne direkt istället.)

Nu, efter årtionden av problematiseringar av den amerikanska drömmen, blir detta också förstås att uttala en genretillhörighet. Del Reys musik är härvidlag en tonsättning av en specifikt amerikansk pastoral, besläktad med en lång rad konstnärer – författare, musiker, bildkonstnärer, filmare – som gestaltat skavet mellan myt och verklighet under det amerikanska 1900-talet.

Kanske allra mest associerar jag till konstnären Martha Rosler. I en serie fotomontage utförda i övergången mellan 1960- och 1970-tal, House Beautiful: Bringing the War Home, lät hon scener och människor från krigets Vietnam möta interiörer från det glansiga inredningsmagasinet House Beautiful. På så vis fäste hon det krig som bara ett fåtal amerikaner erfor kroppsligen i den välordnade vardagen i villaförorterna. (Följ länken och bläddra, de är fortfarande drabbande.) Detta pågår nu och du är en del av det, insisterade hon vänd till betraktaren: detta borde angå dig mer än nytt porslin och ett luftigt vardagsrum. Det högkonsumerande, prylfyllda hem som stått i fokus för myten om det lyckade, och lyckliga, amerikanska livet under efterkrigstiden främliggjordes och syntes plötsligt vara en plats av ett helt annat slag.

I performanceverket Semiotics of the Kitchen från 1975 drev Rosler ytterligare en skoningslös spik i dessa myter om det ordnade hemmet som lyckans främsta manifestation. Ingen som mött filmens demonstratör och sett hennes blandning av vrede, frustration och leda kan någonsin mer förledas att tro på hemmet som en okomplicerad plats genom vilken en specifikt kvinnlig väg till modern lycka leder. Som hos Del Rey blir myten omöjlig att hålla fast vid. Konsten sträcker sig in i verkligheten och ruskar om den; skärvorna av de livsuppehållande föreställningskomplex som krossats yr som i en snökula.

Något betyder det att historierna som Del Rey berättar fäster i ett kaliforniskt sammanhang. Det är stränder och vita mustanger och föreställningar om det bekymmerslösa livet på en plats som mer än någon annan både är förknippad med den amerikanska drömmens totala förverkligande och dess mest ohjälpliga mörkersidor. Del Rey har i sitt låtskrivande en förmåga att lägga sig till rätta i den skarv som uppstår mellan bilden av det lyckade och det råttbo av beroenden, tomhet och underkastelse som stöttar upp den. Bilderna av detta världsliga drömrike visar sig vara tomma illusioner utan materialitet, som irrbloss som leder vandraren mot döden i myrmarken:

There’s no more chasing rainbows
And hoping for an end to them
Their arches are illusions
Solid at first glance
But then you try to touch them
There’s nothing to hold on to
The colors used to lure you in
And put you in a trance

Allt är emellertid inte falskhet att slå hål på och baksidor att förevisa. “There’s a change gonna come”, sjunger Del Rey i låten “Change” från den nya skivan: “I don’t know where or when/but whenever it does we’ll be here for it.” Är inte detta själva kärnan i det som trots allt ändå bär i myterna om individen som tar kontroll över sitt öde och slår sig fri? ”A lust for life keeps us alive”, för att citera ett annat spår från det nyligen släppta albumet, även om ett krig pågår inombords.

Detta är samma slags trotsiga motstånd som möter lyssnaren i Bruce Springsteens ”The Promised Land”, när sångens jagberättare, mekanikern och amatörracerföraren, styr mot stormen som stiger från slätterna och profeterar om hur en orkan av ett annat slag oundvikligen kommer att drabba världen runt honom och få dess fundament att skingras:

Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and broken-hearted

Hur lögnen förhåller sig till drömmen står i centrum här. Exakt var gränslinjen ska dras är långt ifrån tydligt. Det mesta tycks tvärtom befinna sig i ett slags halvland mellan de två och kan därför aldrig fullt ut sägas vara varken det ena eller det andra. Den som inte förmår skilja dem åt riskerar emellertid att slitas itu. Hos Del Rey heter det: ”There’s something in the wind/I can feel it blowing in/It’s coming in softly on the wings of a bomb”. Fram träder en accelererad valsituation, en förmaning: se skillnad och välj, snart är det försent!

Det enda som kan ha en chans att motstå sådana stormvindar tycks för både Del Rey och Springsteen vara tron, ett slags livvisshet, manifesterad i stulna ögonblick på Rattlesnake speedways och ovanpå Hollywoodskyltens H. Livet nu må vara långt ifrån vad du vill att det ska vara, kanske blir det heller aldrig så, men den som tror på det, på dess möjlighet, finner ändå vägen. Eller som Del Reys formulerar det: ”Change is a powerful thing, people are powerful beings/Trying to find the power in me to stay faithful.” Springsteen slår å sin sida fast att stormen obevekligen kommer att blåsa sönder och samman allt ”that ain’t got the faith to stand its ground.”

Frihet är i den här tappningen inte bara att släppa allt och gå. Det kostar förhållandevis lite att bryta upp, det tycks vara lärdomen, och dessutom är det egentligen ingen bedrift då det ytterst är livets själva grundförutsättning. Alla liv inleds per definition med ett uppbrott; alla liv kännetecknas i sista hand av att saker upphör att finnas, till sist också livet i sig. Svårigheten är att inte fastna i myterna och det falska och göra sig beroende av den struktur som andra slagit fast är rätt. Det handlar således inte bara om att bryta upp, utan om att därefter hålla fast vid den livshållning som uppbrottet gör möjlig. Imperativet är: stelna inte! (Av den här anledningen har Darkness On the Edge of Town för mig alltid framstått som en långt bättre frihetsskiva än den mer uppenbart uppbrytande Born to Run. Den sistnämndas frihet från livet, står mot den förstnämndas frihet i livet)

Detta är musik att förlora sig själv till. Den tanken kommer för mig när jag framåt kvällen sitter på en uteservering medan skivan går i hörlurarna. Något finns i den som lockar och drar, som får en att känna att man nog vore tillfreds med ett liv där inget någonsin blir riktigt beständigt. Men kanske är det i själva verket tvärtom: en musik som utan uppehåll kretsar kring det liv som är möjligt för den som redan förlorat sig; en musik som visar den förlorade en farbar väg framåt, som vill mena att hon alls inte är förlorad.

Flykten behöver inte sluta i luften ovanför stupet eller med att fronten på din Dodge Challenger krossas mot väghyvlarnas stålblad och allt förtärs av lågorna. Det finns hopp för vagabonderna och för dem som inte kan undgå att känna hur det inrutade liv som förelagts dem skaver och kärvar. Och viktigare: lärdomen tycks vara att det alltid är så det är. Det ordnade livet framstå bara som ordnat för att det levs av någon annan än du själv.

Vad vi förevisas av Del Rey är kanske ytterst de begränsningar som ligger i de perspektiv med vilka vi betraktar livet. Blicken på livet, och på oss själva i det, grumlas ohjälpligen av vad andra velat få att framträda. Den som vill kan dock lära sig se saker annorlunda, även om det kostar. ”Your eyes go blind and your blood runs cold”, sjunger Springsteen om hur försöket att leva på det sätt som omgivningen valt till slut når sitt oundvikliga slut. Del Rey svarar:

Sometimes it feels like I’ve got a war in my mind
I want to get off, but I keep riding the ride.
I never really noticed that I had to decide
To play someone’s game or live my own life
And now I do
I wanna move

I den rätt tillvaratagna rörelsen finns frälsningen.

Den demokratiska oron

När Malte Persson skriver om stillösheten i nättrollens skrivande blir resultatet en text som det först är lätt att sympatisera med. Om man är en sådan läsare som, likt Persson och jag själv, inte bara bryr sig om vad som skrivs utan också hur, finns det något i grunden frånstötande med den totala avsaknaden av stilistiska avvägningar i den nätaktivistiska prosan. Man reagerar med ryggmärgen – så osnyggt! – och stämmer därför lätt in i Perssons stridsrop mot stillösheten. När den känslan passerat kvarstår emellertid en känsla av skav.

Först en brasklapp: Jag tycker förstås också att allt skrivande helst ska ske med ett intresse för form, att språket inte bara ska vara ett uttrycksmedel utan också ett mål i sig, och att textförfattandet ska börja med insikten att dessa två delar oundvikligen hänger ihop. Perssons definition av elitism (”tanken att det är mer värdefullt att göra något så bra som möjligt än att göra det dåligt”) skulle också kunna vara min. Jag sympatiserar därtill med det som jag förstår som Perssons slutsats: den som skriver professionellt har ett ansvar inte bara för sin egen text, utan också för samtalet i sig (även om jag själv vill utsträcka det ansvaret till att gälla inte bara de konservativa skribenter som tilltalar ytterhetsrösterna).

Framför allt är min invändning att det problem som Persson försöker beskriva som isolerat till en särskild falang av diffust definierade skribenter i nätets mörkervatten (”imperiets hord av klonade fotsoldater”, som Persson benämner dem) ytterst är strukturellt. Visst, han nämner också ”produktionsförhållandena”, men gör det i förbifarten och på väg någon annanstans. Det är Trump, högerpopulismen och ”trollarméerna” som står i fokus. Inget fel med det i sig kanske, men med en sådan problemställning blir det samtidigt väl enkelt för det stora flertalet läsare – de välutbildade, de läsande och de skrivande – att skaka bekymrat på huvudet och sucka över dessa ohjälpliga andra som förstör i offentligheten. Inte minst blir det lätt för de etablerade mediernas företrädare att avsvära sig allt ansvar. Problemet har att göra med vissa oansvariga medborgare, och rör överhuvudtaget inte mediehusen och publicisterna så länge de inte dra till sig trollens intresse och uppskattning.

Det här är såvitt jag kan se en avgörande brist i problemformuleringen. Tvärtom tycks alla de tendenser som Persson vill beskriva på ett grundläggande vis kunna relateras till den fundamentala förändring av det offentliga samtalets former och förutsättningar som skett under de senaste åren. Från att vara en sak för de få har samtalet demokratiserats. De sociala medierna, kanske allra helst Facebook (på Twitter finns ännu relativt sett få svenskar som inte i någon bemärkelse har skrivandet eller opinionsbildandet som yrke), har inneburit att människor som tidigare aldrig hade kunnat träda fram som skribenter och debattörer nu plötsligt kan det. Detta innebär inte bara att de kommenterar artiklarna de läser (något man förstås kunnat göra länge genom att skicka brev eller ringa till redaktionerna), utan också att de talar med varandra och med skribenterna. Man kan beskriva det som ett samtal, man kan också, som Persson, beskriva det som ett krig mellan artikeln och kommentarerna.

Detta nya, interaktiva medielandskap är alltså långt ifrån okomplicerat. Också för de sedan länge etablerade aktörerna har det visat sig svårnavigerat. Ett grundläggande problem är att man under den period som skulle kunna beskrivas som den nya situationens uppbyggnadstid vande människor vid att få tillgång till nyheter gratis på internet. Nu, när papperstidningen krisar och prenumeranterna sinar, tycks alternativen vara att antingen lägga sina webbplatser bakom betalväggar, eller locka läsare att ta steget från de sociala medierna till tidningarnas egna webbplatser. Medlet för det sistnämnda är klickvänliga rubriker – du kan aldrig gissa vad som hände sedan…

Om man klickar sig in på svenska dagstidningars webbplatser är det ofta, också på dem som tillhör top tier tidningar som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, svårt att skilja rubrikernas ton och fokus från Facebookflödets klickbeten. Också vad gäller innehållet syns det faktum att ett klickmonster numera är en säker källa till inkomst: krönikor trumfar djuplodande artiklar; känslosamhet (vilket inte är detsamma som att ge känslor en plats i texten) väger tyngre än det sakliga; ett tydligt, polemiskt budskap är mer gångbart än det resonerande. Också de ämnen som behandlas påverkas. Sedan ett drygt år har det till exempel varit synnerligen gångbart att relatera nästan vad som helst till Donald Trump. Undantagen finns, det gör de ju alltid, men tendensen tycks ändå stark.

Likriktning och anpassning till den minsta gemensamma nämnaren har kanske alltid i någon mån präglat den kommersiella tidningspressen – det ligger i kommersialitetens natur: säljs inga tidningar, blir där heller inga medel att trycka nya – och det är därtill alltid vanskligt att slå fast förfallstendenser och förändringar över tid. För att göra poängen behöver man egentligen inte heller historisera. Det räcker med att ställa frågan vad det innebär att stor spridning och anpassning till de normer för skrivande och läsande som präglar de sociala medierna (inte minst vad gäller publiceringshastigheten och tilltalet) har etablerats som viktiga också för aktörer som berömmer sig om att vara av ett annat, mer seriöst slag.

Relaterad till den här spänningen mellan seriöst och oseriöst finns något annat som jag uppfattar som ett problem med Perssons analys: bristen på känslighet inför det faktum att frågan om det offentliga samtalet förstås ytterst har med klass göra, om möjligheter som vissa har och andra saknar. Kriget mellan artikeln och kommentarsfältet, för att igen låna Perssons förenklade formulering, förs inte bara av parter som har olika ansvar och resurser. Det är också en fråga om makt: om vem som har förmånen att bli tagen på allvar och om vem som alls fäller det avgörande omdömet i seriositetsfrågan.

I nästan allt publikt skrivande är frågan om mottagaren central. Den styr hur argumentationen struktureras, hur ordvalet fallet och med vilket tonläge texten talar. Vem du skriver till är inte sällan en lika viktig fråga som vad du vill uttrycka (och det är alls inte konstigt: idéerna och sakförhållandena i sig kan uttryckas på en nästintill oändlig mängd, lika giltiga sätt). Så vem är då mottagaren här? När jag läser inser jag att Persson skriver till mig eller dem som liknar mig: det fåtal människor som har läsandet och skrivandet till yrke, vars hela tillvaro i en mening hänger ihop med språket.

Sedd ut det här perspektivet blir Perssons text ett slags de fåtaligas stridsrop mot de många – ge fan i vårt gebit, ni som inget begriper! Och visst: som med allt annat blir man förstås en långt bättre läsare och en långt vassare skribent om man har förmånen att ägna all sin produktiva tid åt det. Det hindrar emellertid inte att den där ryggmärgsreflexen, den kollektiva fnysning som går genom de professionellt skrivande i mötet med dem som blott skriver för att göra sina röster hörda, framstår som ja, just tondöv. Mest framstår den som ämnad att förena de redan övertygade och sortera rösterna i offentligheten enligt rätt och fel.

Efter vårens debatter kring David Goodharts beskrivning av den samtida politiska situationen som präglad av en konflikt mellan Någonstansarna – lågutbildade och platsbundna – och Varsomhelstarna – högutbildade och mobila – är det svårt att inte läsa Perssons analys som ett närmast övertydligt exempel på de sistnämndas vanmakt i mötet med de förstnämnda; att de inte begriper, trots att vi talar om för dem hur verkligheten är?

Vad som saknas här är ödmjukhet, dels inför de egna perspektivens gränser (liksom detta att de är just perspektiv: inte verkligheten, utan en tolkning bland andra, lika giltiga sådana), dels inför detta att man talar ur en maktposition (detta skrev Johan Hakelius bra om i sin kommentar till Perssons text: http://www.expressen.se/kultur/vi-elitister-star-inte-i-motsats-till-vanligt-folk/). Att det också går att ställa frågan annorlunda, utan att tolka kritiken mot de egna perspektivens utgångspunkter och slutsatser som farlig och samhällsomstörtande, tycks nästan inte ha föresvävat Persson. Detta märks inte minst i detta att han utan problem föser samman såväl avlönade propagandister, opinionsbildare och vanliga medborgare som diskuterar politik och samhällsfrågor på nätet under etiketten troll.

Jag menar förstås inte att man inte ska fundera över övergripande tendenser, eller att man inte ska reagera när samtalet glider över i regelrätta hot. Men finns det inte samtidigt skäl att ta det lite varligt med att bruka en nedsättande terminologi om människor som inte gör annat än använder sin yttrandefrihet för att engagera sig i samtalet om samhället? Vart går egentligen gränsen mellan trollarmén och medborgare som skriver sin mening? Och är det verkligen så enkelt att det går att göra hela frågan om samtalstonen på nätet till en fråga om vissa högerpopulistiska aktörers svineri? Vad förstår vi då av det delade ansvaret?

Den avgörande frågan är om det verkligen måste vara så här. Vilka alternativa förhållningssätt finns till den stängda dörren och de hårda grindvakterna, till ryggmärgsreflexen att per definition avfärda oro och ifrågasättande som antingen ett tecken på mörka mäns fiskande i grumliga vatten eller de mindre vetandes brist på kunskap?

I en artikel som jag nyligen snubblade över, publicerad i Dagens Nyheter den 28 november 1973, skisserade läkare Hans Lohmann på ett sådant. Avstampet stod i det som beskrevs som ett dåligt tillvarataget informationssug hos medborgarna vad gällde frågan om kärnkraftens risker. Problemet gällde dels att den information som gavs var för simpel och talade till medborgarna som vore de mindre vetande, dels att den var för överslätande och inte förmådde spegla sakfrågans tyngd. Snarare än att fånga upp och möta oron, tycktes de ansvariga istället välja att kampanja intensivt för den motsatta uppfattningen. ”Det är som om det värsta av allt var själva oron”, skrev Lohmann, ”och inte det som oron gäller.” Han fortsatte: ”Hur mycket lugnare skulle allmänheten inte vara om den märkte att de statliga informatörerna på någon enda punkt delade den oro som det finns alla skäl att känna inför kärn- och vätekraften!”

Det alternativ som Lohmann ställde upp utgick istället från oron möjligheter att verka som en produktiv, samhällsnyttig kraft. Denna oro kallade han demokratisk: ett ”tecken på demokratisk livaktighet” som ”bör tillvaratas och nyttiggöras för en förberedelse i tid, medan tid är för besinning och eftertanke i fråga om en utveckling som hotar att skena i väg utan att hänsyn hinner tas till frågan hur mycket och vilka förändringar människor tål respektive inte tål.”.

I grunden tycks det alltså ha handlat om ett sätt att formulera ett slags det offentliga samtalets grundprinciper för att uppnå mesta möjliga medborgerliga deltagande, förstås i besluten, men också i debatten. Förhållningssättet skulle kunna sammanfattas med en av artikelns underrubriker: bra med kritik. Demokratin behövde kort sagt de oroliga och kritikerna, hävdade Lohmann. De utgör en nödvändig, korrektiv kraft som hindrade att en liten grupp makthavare rusade åstad och förändrade samhället mot medborgarnas vilja. I ett demokratiskt samhälle värt namnet måste alla medborgare ges chans att vara med och välja framtid. Detta innebär också att de måste ges chans att föra fram alternativa problemställningar.

För att oron skulle kunna tas tillvara och bli en konstruktiv kraft krävdes ett särskilt förhållningssätt hos de makthavande. De måste kort sagt kunna ta emot kritiken på rätt sätt, utan att vare sig slå den ifrån sig som okunnig eller spinna den så att den framstod som illvillig eller ogrundad. Makthavarna och etablissemanget förväntades möta medborgarnas oro inför den inslagna eller föreslagna vägen med ett öppet sinne; de alternativ som oroliga medborgare förde fram måste betraktas som lika giltiga som de som till exempel fördes fram av politikerna eller expertgrupperna.

Här är det intressant att dröja vid Lohmanns medborgarbegrepp. Medborgaren är inte bara ”mannen på gatan”, utan begreppet inkluderar även experter, fackmän och politiker. I det medborgerliga samtalet ska alla kunna delta på lika villkor. De begränsningar som hindrar vissas deltagande – det kan röra sig om tillgång till tid, kunskaper­, goda informationskällor eller möjligheten att sprida sina alternativ – måste därför i möjligaste mån identifieras och avlägsnas.

I den här bemärkelsen tecknar Lohmann bilden av ett slags kommunikations- eller samtalsutopi, där medborgare i olika delar av samhället möts i ett konstruktivt och öppet samtal om vilken riktning som bör tas ut mot framtiden. Problemformuleringsprivilegiet ska inte begränsas till makthavare av olika slag. Istället måste debatten om samhällets framtid tåla att man är oense, också om perspektivens grundsatser. Olika alternativ som möts och vägs mot varandra är det demokratiska framtidsvalets nödvändiga motor.

De teknologiska förutsättningarna för att realisera Lohmanns kommunikations- och samtalsutopi är sedan ett tiotal år en oundviklig del av vår vardag. De sociala medierna möjliggör just dessa möten mellan medborgare, utbildningsnivå och samhällelig position oaktat. Vad han däremot tycks ha haft svårare att föreställa sig är vidden av de krav som sådana möten ställer. Utöver intresse krävs också tolerans och öppenhet inför alternativa sätt att betrakta verkligheten. Ytterst måste man därtill förmå skilja på åsikter och fakta, och dessutom inse att det endast är mycket sällan som dessa fakta entydigt stakar ut en viss riktning framåt. Man får allt som oftast nöja sig med att ge ett kvalificerat bud om tingens ordning.

Detta kräver förstås ödmjukhet. Nära förknippad med vikten av att tillvara ta den demokratiska oron kan man kanske därför också tala om ett behov av ett demokratiskt tvivel. Enklast kan detta tvivel förstås som förmågan att skilja på utsaga och jag, och vara receptiv för bristerna och det perspektivistiska i de egna ståndpunkterna. Detta återknyter till frågan om samtalstonen, men gör frågan vidare än i Perssons text. Man måste inte bara tvivla, utan också skriva och läsa på ett tvivlande sätt. Totaliserande anspråk och tvärsäkerhet leder ohjälpligen fel. Det spelar ingen roll hur goda de bakomliggande intentionerna än är. Tonen och förhållningssättet dödar. Antagligen är det så att förmågan att hålla sig öppen för kritik är avhängig förmågan att hålla vetskapen om att det författade kommer att brista, att det är oundvikligt, levande i skrivögonblicket.

Inte heller Lohmann menade att det är givet att makthavare förmår möta kritiska perspektiv med ödmjukhet och öppenhet. Det såg vi inte minst i hur han knöt frågan om den demokratiska orons tillvaratagande till makthavares beredvillighet att få sina perspektiv utmanade. Skepsis mot inställningen att etablissemanget alltid vet bäst var dessutom en bärande del av det framtidsstudiesammanhang i vilket Lohmann verkade (man kan tillägga: ett av dess mest sympatiska drag). Han tycks emellertid ändå ha haft en stark tilltro till myndigheters och andra makthavares förmåga att se bortom sina egenintressen, lyssna till kritik utifrån och avstå från att göra frågan om samhällets vadan och varthän till prestigeprojekt. Vi vet nu att den tilltron i alla väsentliga avseende inte har burit frukt. Återstår att se vad vi ska göra åt det.

23.

Ordet andhämtning: hur det låter som att man går ut och samlar ihop ett fång luft, och sedan bär det försiktigt över gårdsplanen medan löven faller. 

Logg

Juni som övergår i juli. Det finns något att säga om ledigheten och dess särskilda villkor. Om hur man spanar efter regn, väger och väntar, på samma gång glad över vilan och rastlös att befinna sig någon annanstans. På detta sommarens vanliga förtätning av minnen och drömmar. (Det finns blommande dikesrenar för oss än, det vill man föreställa sig; alltid dikesrenar och landsvägar och sommarnätter på tomgång. Allt är en fråga om tid som måste passera.)

Veckan senare: åter till arbetet. Försöker återfinna fotfästet och styrseln – vad var det nu jag sysslade med? – och det går väl, låt vara långsamt och med viss möda. Detta är också ett återvändande till källmaterialet, vilket innebär ett återvändande även till KB. Jag flannerar som förr med en kopp kaffe efter lunch, sticker in näsan på Rönnells och försöker att inte komma därifrån med alltför många böcker. Sist jag spenderade en mer sammanhängande tid här var när jag nyss flyttat till Stockholm. Nu framstår den tiden mest som ett hugskott, ärligt menat och djupt känt, visst, men ytterst ett stickspår när den oundvikliga uppsummeringen sker och dessa månader läggs till alla de andra tider som utgjort mitt liv.

Och nu då? Tja, för att parafrasera A, min norske kollega som precis flyttat hit från Paris, som svarar så på min fråga hur det känns att han anlöpt staden: när jag går från tunnelbanan till biblioteket känner jag något som jag tror vara lycka; när jag slappnar av och håller mig i det just nu varande strömmar en lågintensivt strålande värme genom kroppen.

Söndag

Söndagseftermiddagens stillhet övergår sömlöst i kväll. Sval luft studsar mot ännu solvarm hud. Ljuset är tätt och gyllene och jag köper glass på Pressbyrån vid Centralen och går sedan sakta hem genom Fålhagen. Vid Vaksala torg glöder konserthuset. En dag kommer jag att återvända hit och finna allt förändrat. Det jag kan se och vidröra kommer då att ha allt mindre att göra med det jag minns, som när något späs ut och förtunnas för att till sist försvinna. Återstoden är en förnimmelse av en plats sedan länge förlorad för världen. Ytterst kommer jag att vara ensam om den. Den dagen ska komma, det är oundvikligt, och jag kan ärligt säga att nästan inget med den tanken skrämmer mig.

Logg

Det är den 19 maj och högsommarvärme: 26 grader, dock molnigt. Årets första verkligt varma dag. Jag skriver ännu en gång om den del av avhandlingens inledningskapitel som behandlar analysverktygen och metodologin. Strävar efter konkretion, utan att fördenskull förlora höjd i teoretiseringarna; det är svårt, men av någon anledning inte ångestladdat, snarare påfallande lustfyllt. Känner mig lugn på ett sätt jag knappt erfarit tidigare under arbetet, och misstror omedelbart den känslan. I bakgrunden snurrar Roman Hurkos rekviem för Tjernobylkatastrofens offer på repeat. Klockan är 15:53. Det är fredag.

Bellerby

Trösten är att några på andra sidan Nordsjön, i London precis bredvid Abney Park, just nu klistrar tunna handmålade pappersremsor på en omsorgsfullt gjuten glob. Att någon fortfarande bryr sig om världen på det viset, att det fortfarande är möjligt; det är svindlande. I kvarteret ligger två italienska restauranger, ett konstgalleri och ett apotek, dessutom replokaler, vars användare på internet klagar över ägarens attityd (”extremely rude and unprofessional”) och utrustningens dåliga kvalitet (”most of the amps and speakers never work properly”). På andra sidan gatan en pub: The Stoke Newington Tea House.

På vilket sätt hjälper det mig att veta allt detta? Informationen är lätt att finna. Sökmotorn behöver bara ett par bråkdelar av en sekund, sedan ligger hela scenen och alla detaljerna framför mig, fler än vad jag behöver, fler än vad jag kan återge här, i alla fall med mindre än att jag upprättar en detaljerad lista: platser och fotografier och personliga omdömen; gatuvyn gör det möjligt att klicka sig fram genom en version av staden som ger sken av att vara omedelbar och nutida, men som förstås redan är förfluten.

Detta tycks vara ett världsumgänge motsatt det som exemplifieras av jordglobskonstruktörernas hantverksskicklighet och noggranna mätande. På samma gång både mer precist och mindre. Det  som saknas är omtanken, eller det vi lätt kan igenkänna som omtanke, eller förväxla med den. Kan man skriva så utan att växla in på ett mycket gammalt civilisations- och teknologikritiskt berättelsespår? Kan man göra det utan att mena, eller åtminstone antyda, att livet levdes sannare i en tid då dessa teknologiska möjligheter saknades? Ytterst är frågan om man alls kan leva ett modernt liv i en modern tid utan att med sitt själva levande implicera just det. Egentligen är det kanske inget annat än sorgen över det faktum att världen oundvikligen går förlorad och att vi alltid tvingas se på medan det sker.

Om undergången och dess variationer

I tidskriften Gläntas kommande nummer, med temat klimatångest, har jag det stora nöjet att medverka med en text om krisdiagnoser och de svårigheter som möter oss när vi försöker få insikterna om den hotande katastrofen att bryta igenom det vardagliga. Följande text skrevs parallellt med den som nu publiceras, medan jag fortfarande prövade ett spår som jag senare beslöt mig för att utelämna. Den är trevande och spretig – ett försök – men det är väl å andra sidan vad bloggformen är till för. Numret finns i butik i början av maj, men kan redan nu beställas här. Där finner man också mer information om övriga bidrag och de medverkande.

Vi trodde länge att vi visste hur det skulle sluta: the great apocalyptic spectacle; det kalla krigets nukleära chicken race som kulminerar i den totala undergången. Formen tycktes satt: raketerna som faller, sirenerna och de packade skyddsrummen. Ett skarpt ljussken från en klar himmel som hade fått allt att smälta eller rasa eller brinna och sedan lämnat världen som efter ett häftigt snöfall.

Det är märkligt hur våra föreställningar om undergången alltid tycks bygga på idén att vi inte bara skulle kunna se den ske, utan också erfara dess följder. (Är det därför, frågar man sig, som vi finner sådan lockelse i att återbesöka de punkter i historien som mest bär undergångens prägel?) Ruinlandskapet är emellertid inte för oss. Det har aldrig varit ett mänskligt landskap, precis som undergången aldrig har varit en mänsklig erfarenhet. Det enda som sker är att allt först blir vitt och sedan svart, och världen stelnar till ett ingenting som orden inte förmår beskriva. Om det går att skriva eller tala om den betyder det ytterst att undergången ännu inte skett.

I verkligheten vore det alltså inget spectacle, i verkligheten inte heller great. I själva verket allt annat än det. Undergången hade varit resultatet av en noga förberedd händelsekedja. Dess kulmen hade följts av en period av stillhet. Detta förlopps huvudpersoner, de som hade laddat och fyrat av och sedan stått på en betongförstärkt uppskjutningsplats och sett raketerna försvinna uppåt – jag kan inte sluta tänka på dem.

En sommar för några år sedan besökte jag en lettisk före detta raketbas. När jag föreställer mig liminaliteten mellan världens varande och upphörande är det därför alltid på den platsen, i tallskogen strax utanför Lilaste några mil norr om Riga, som den utspelar sig. Scenen är tydlig: män i uniform som sparkar i gruset, röker cigarett efter cigarett och försöker hantera den särskilda blandning av upphetsning, leda och skräck som ingen före dem någonsin känt och ingen efter dem någonsin skulle kunna känna.

I detta tillstånd av efteråt, men inte ännu skulle de ha blivit stående med sina öden fullbordade. De skulle som mest ha haft tjugo minuter, kanske en halvtimme, sedan hade svarselden landat. Tills alldeles nyss hade de haft ett syfte, en roll att spela som väloljade delar i den stora maskinen. De hade arbetat tillsammans, utfört de inövade handgreppen efter bästa förmåga, antagligen småpratat och skämtat. Nu var de åter i världen som nyfödda, levande utan att någon förväntade sig något av dem, ohjälpligen fast i ett sammanhang de inte skulle kunnat påverka.

På ett avgörande vis är föränderlighet och handlingsutrymme inbyggt i det moderna samhället. Över tid har människans ökande möjligheter att böja världen efter sin vilja och få den att anta andra former varit en av modernitetens allra tydligaste tendenser. Det är så också i det lilla. Vi växer upp och lever med vetskapen att vi kan avsluta tillstånd: byta arbete och livsbana, flytta och skilja oss, slå av strömbrytaren i hallen innan vi går och lägger oss på kvällen och vrida den åt andra håller på morgonen när vi vaknar. Detta har varit, och är fortfarande, den stora emancipatoriska lockelsen i det moderna projektet: drömmen om individens frihet att rå över det egna livet. Att den i någon mån alltid är illusorisk spelar härvidlag ingen roll.

Den tillvaro som dessa män skulle ha befunnit sig i hade varit den totalt motsatta. Är vi nu ens förmögna att tänka oss den? De skulle ha varit fångar i ett ohyggligt påskyndat livslopp, tvingade att uppleva resan från födelse till död på tjugo minuter. Den första impulsen är därför att föreställa sig dem som lamslagna av skräck. Människan är emellertid anpassningsbar, hon vänjer sig, kan inte låt bli att göra det. Ingen kan oavbrutet fokusera på skräck under en sådan lång tid som vi talar om här.

Medan de väntade skulle de alltså ha blivit tvungna att göra andra saker och tänka andra tankar. De skulle ha betraktat trädkronornas pendelsvep och uppfattat vindens virvlar över huden. De bland dem med störst föreställningsförmåga hade kanske försökt inbilla sig att allt trots allt var som förr, åtminstone att det åter kunde bli det, och tyckt sig höra ljudet av rullgrus under cykeldäck och känt doften av varm skog i mitten av juli. Det finns en paradox här: hur undergången både är extraordinär och banal på samma gång, hur den samtidigt frammanar och är beroende av handlingar och situationer som i ett annat sammanhang hade betraktats som vardagliga.

Även om vi inte ofta tänker på det så, erfar vi alla i en mening just nu ett liknande tillstånd, låt vara med ett förlopp som är utdraget i tiden, som har ett långsammare tempo och orsaker som är långt svårare att sammanfatta än det ena geopolitiska blockets kamp mot det andra. Den antropocena tillvaron är i en mening att likt kärnvapentrupperna efter avfyrandet leva i väntan på den undergång vi själva igångsatt.

Man kan skylla på teknologin, på samhällssystemen, ekonomin och de politiska besluten. Man kan göra så med rätta. Samtidigt går man då miste om en central insikt, detta att undergången alltid också kräver något annat, något uråldrigt och vardagligt och varmt: det delade arbetet, småpratet och samförståndsleendet, någons hand på någon annans axel. Den stora tragiken är att undergången inte bara är något vi kan komma att tvingas uppleva, utan att vi också lever fram den.