Mellan varat och görat

Klimatskulden och erkännandet

Jens Liljestrands text på Expressens kultursida i helgen om sorgen över att med sitt resande bidra till världens död är på många sätt självutlämnande och modig, ett öppet erkännande av skuld: det är också mitt fel. Samtidigt präglas den av en märklig ovilja gå längre än så. Man får bita sig i tungan för att inte ropa mot skärmen: Herregud, sluta åk på långresor då! Ingen tvingar dig! Klimathotet må göra det smärtsamt uppenbart hur ofta vi sitter fast i strukturer och system som vi som individer svårligen kan påverka. Men just vad gäller detta, nöjesresandet, kan vi ändå göra något.

”Jag vet inte längre vad jag ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld”, skriver Liljestrand, och det är inte utan att man undrar över hur djupt dessa känslor går om de inte resulterar i mer än att allt fortsätter som förut, låt vara uppblandat med skuldkänslor. Jag ska inte hoppa på Liljestrand, och jag ska avgjort inte utmåla mig själv som något klimathelgon, men är det inte fascinerande? Inte ens då galgen blivit fullt synlig sker omvändelsen. Man kan undra vad talet om den egna livsföringens brister i så fall egentligen fyller för funktion.

I socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling, om hur gymnasietjejer navigerade klassens, könets och sexualitetens överlappande minfält under tidigt 2000-tal, finns en intressant iakttagelse av hur talet om den egna kroppen som misslyckad – för fet, för otränad, etc. – spelade en nyckelroll för iscensättandet av den rätta sortens kvinnlighet. Erkännandet av kroppens ofullkomlighet blev det lösen som gav tillträde till positionen som ung kvinna, menar Ambjörnsson, även för dem som egentligen var tillfreds med sina kroppar: ”Jag är missnöjd med min kropp – alltså är jag tjej.”

Jag undrar om vi inte i Liljestrands text, men inte bara där, ser ett slags klimatkrisens motsvarighet till en sådan positionering: jag är missnöjd med min destruktiva, men bekväma livsstil – alltså är jag… ja, vadå? Medveten? Handlingsberedd? En människa redo för antropocen?

Allt tyder på att vi för att rädda våra samhällen undan klimathotet också måste förändra oss själva. Livet i antropocen kräver ett nytt slags självreflexivitet, eller åtminstone att ett nytt innehåll hälls i de gamla formerna. Meditationer som Liljestrands, över melankolin inför den värld som dör för våra ögon, är som bäst ett halvbakat substitut för det som i själva verket fordras av oss, behovet av en grundläggande förändring förvandlat till litterär pose. En text för en annan tid, kan man tänka. Nu är det alltför sent på jorden.

Publicerad i Opulens den 15 januari 2018.

Annonser

Bye bye, Sverige

Under julledigheten ser jag Lotta Lundgrens och Erik Haags nya SVT-serie, Bye bye, Sverige, om den svenska emigrationen till Nordamerika från mitten av 1800-talet. Redan under det första avsnittet övermannas jag av känslan att vara fast i en upprepning. Till formen är programmet snarlikt Historieätarna. Inslag med Lundgren och Haag i tidstypiska kläder och miljöer varvas med fördjupande segment där experter redogör för sammanhanget. Detta är ett infotainmentformat som vid det här laget är mer än lovligt slitet, och när serien tuggar vidare blir det allt svårare att förstå varför det dammats av ännu en gång.

Tillsammans med komikerna Kakan Hermansson och Olof Wretling gestaltar Haag och Lundgren två emigrantfamiljer. Dels på vägen till och i det nya landet under emigrationsåren, dels då dessa familjers ättlingar möts i Sverige under sent 1950-tal. Idén är god: låt tittarna se emigrationens livsöden ta kropp i ett par karaktärer. Tyvärr sker utförandet i form av humor på buskisnivå, med roliga dialekter, lustiga mössor och svärmorsskämt. Det är ärligt talat inte särskilt kul, och det gör heller inte mycket för att blåsa liv i det förflutna.

När experterna – historiker, etnologer, litteraturvetare, författare – dyker upp framstår de mest som alibin för ett sketchprogram med historiskt tema. Det är förstås inte dessa medverkandes fel. Här finns ett embryo till en gedigen skildring av emigranternas tid och levnadsöden, men tyvärr görs inget med all den samlade kompetensen. Putslustigheterna regerar. Förflutenheten blir aldrig mer än ett rekvisitaförråd.

Resultatet blir att Bye bye, Sverige framstår som en synnerligen ängslig produktion. Fort, kör en kul dialekt! På med en lustig hatt! Annars kanske tittarna tröttnar. Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Inte minst det sistnämnda är märkligt, ämnet är ju i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända, som bröt upp från allt i ett försök att skapa sig ett bättre liv; ett mer engagerande stoff är svårt att föreställa sig. Denna brist på förtroende gör också att poängen med programmet faller. Om syftet nu är att berätta historien om emigrationen på ett folkbildande vis, att väcka intresse för det förflutna och skapa en spegelyta att reflektera samtidens migration i, nog måste väl detta förflutna då stå i centrum? Vad blir annars kvar?

Några enstaka gånger sätts publiken ändå i direktkontakt med förflutenheten. Arkivintervjuerna med dem som i verkligheten gjorde den långa resan över Atlanten skär genom tomgången. Se där, ett material att bygga en TV-serie om emigrationen på! Dessa intervjuade borde utan svårighet gå att följa i arkiven. Så också deras släktingar, i både Sverige och USA. Det förefaller alltså vara möjligt att ur intervjuerna utvinna den sortens personliga, generationsöverskridande emigrationshistorier som Bye bye, Sverige velat gestalta. Synd att man istället valde att prioritera andra ting. Det gör ytterst att serien mest av allt framstår som ett förlorat tillfälle.

Jaget och det radikala

Svik jaget, uppmanade Valerie Kyeyune Backström i en text om self care-feminism på Expressens kultursida nyligen: vägra egenvärdet! Jo, jag inser förstås att jag inte är målgruppen. Kanske är det också förmätet av mig att kritisera ett resonemang som ytterst bottnar i erfarenheter av att könas som inte är mina egna. (Det är dock en skillnad vad gäller form snarare än art: skönhetsidealens brännstift märker alla.) Men ändå: något skaver när det som i grunden är samma slags påbud som de som kännetecknar skönhetsindustrins eller gymkedjornas reklambudskap – Förändra dig! Gör rätt! – presenteras som ett emancipatoriskt alternativ till dem.

För vad är skillnaden mellan att bli tillsagd att köpa en ansiktsmask och att bli tillsagd att inte göra det? De framstår som två sidor av samma märkliga upptagenhet vid att tala om för den enskilda hur hon egentligen borde navigera det minfält som är relationen mellan jaget och kroppsligheten. Vad är det som är så hotfullt med idén att det istället är människors förmåga att fatta egna beslut som är nyckeln till frigörelse?

Problemet med self care-begreppet är kanske dess vaghet, skriver Kyeyune Backström. Jag tror att det är precis tvärtom. Det är just i denna oändliga töjbarhet som en frigörelse av ett långt mer robust slag står att finna. Möjligheterna är ju obegränsade! Det verkligt radikala vore kanske att vägra universallösningarna och sluta tro att frihet bara är möjlig när individen har lämnat plats för kollektivet. Att lära sig att muta in ett eget område, att freda något från omgivningens försök att uppfostra och kontrollera, det är en progressivitet av ett kraftfullare märke: inte att underordna sig kollektiven, utan att skaffa sig kontroll över gränserna mellan jaget och viet.

Publicerad på Expressens kultursida den 3 januari 2017.

76.

Nationalbiblioteket är på alla sätt sig likt. Det är samma trappsteg som leder ned till våningsplanen under parken, samma källarluft därnere och samma vinande från mikrofilmen när den spolas tillbaka. Två år har gått; det är som att de aldrig har passerat. Detta är en byggnad vars hela syfte är att absorbera tidens gång och hålla kvar det som annars vore förlorat i världen. Det döda gjort möjligt att röra vid som levande, pånyttfött för våra händer. Mest av allt liknar det en besvärjelse: en upprepning av vissa särskilda fraser, avsedd att väga upp en grundläggande brist hos tillvaron som den bedjande på egen hand inte förmår förjaga.

6.

Med tiden blir allt främmande, med tiden måste allt förklaras. Det gäller också människorna – du, jag, alla andra. Efter en viss punkt kommer man att tvingas gräva allt djupare, lägga ned allt mer arbete för att få oss att bli något annat pappfigurer. Tids nog kommer det att krävas litteraturlistor och notapparater, forskningslägen och seminarier. Vi vet att det är så, men lever trots allt, hoppas att någon ska söka efter oss då vi förlorats. Att någon en dag ska göra plats på seminariebordet, svepa undan papperna och med klar röst säga: se här, denna människa var; minns ni inte?

Milgram och Akademien

Att läsa Matilda Gustavssons granskning av hur en välkänd kulturprofil tillåtits härja i Stockholms kulturliv under årtionden var som att se hur ett mörkt stycke tyg plötsligt drogs undan och blottlade ett råttbo av feghet, opportunism och våld. Skulden är förstås förövarens, men inget av det han gjort hade varit möjligt utan det tysta medgivandet från en hårresande mängd andra. Särskilt undfallenheten från Svenska Akademien, vars ledamöter knappast är beroende av den utpekade mannens välvilja, slår en som ofattbar. Ett stycke i Akademiens pressmeddelande bränner sig fast. Kulturprofilen har, skriver man, också gått loss på ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli”. Hur är det möjligt? Varför har ingen sagt något?

Kanske finns en del av svaret på den frågan i den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams nu halvsekelgamla studier av lydnadens mekanismer. I dessa experiment gavs försökspersonerna, som trodde att de deltog i en minnesstudie, i uppgift att kontrollera om ytterligare en försöksperson, i själva verket en av Milgrams assistenter, mindes en uppsättning ordpar. För varje fel svar skulle deltagarna ge den svarande en elchock (de var förstås fingerade). Under experimentets gång ökade strömstyrkan gradvis, från ofarliga kittlingar till omedelbart dödande. Av Milgrams försökspersoner fortsatte hela sextiofem procent att dela ut chockerna också sedan strömstyrkan nått nivåer som i verkligheten hade varit dödliga. Ingen avbröt experimentet innan chockerna blivit mycket starka. Trots alltmer plågade skrik från rummet intill, trots sina egna tvivel.

Milgrams experiment är på många sätt en sliten referens. Att jag ändå återvänder dit beror på att det fortfarande har något viktigt att säga oss. Inte bara är det en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter. Det visar dessutom, som i blixtbelysning, vad som händer när en individ tas i anspråk av en gemenskap. För att uppfylla omgivningens förväntningar bortsåg experimentdeltagarna från alla varningstecken. De klev in i försöksrummet, tilldelades en roll och en uppgift – och förvandlades.

Svenska Akademiens sammanträdesrum är förstås inte analogt med Milgrams försöksrum, men samma mekanismer verkar där, som i alla kollektiv. Det konformerande tryck som förkroppsligades av experimentets försöksledare sitter i väggarna, i institutionens etablerade former, i ledamöternas vilja att höra till. Varningsropen om kulturprofilen har hörts och avfärdats, som när Milgrams försökspersoner stängde skriken från det intilliggande rummet ute och vred på strömmen. Exakt hur det har kunnat bli så är förhoppningsvis en fråga som var och en av de invalda i detta ögonblick ställer sig.

Vad också vi andra kan lära oss av Milgrams studie är hur relationen mellan individ och kollektiv alltid tycks vara riggad till kollektivets fördel. När vi utsätts för grupptillhörighetens tryck visar sig vår moral vara synnerligen töjbar. Vad blir sensmoralen? Kanske att det finns ett grundläggande problem med institutioner där stora mängder pengar och inflytande samlas hos ett fåtal utan utomstående kontrollorgan. Kanske att nästan ingen av oss är lämpad att på det sättet vara makthavare. Kanske att inte bara makten, utan också gemenskapens former, korrumperar. Ytterst pekar Milgrams resultat nämligen mot att det lika gärna hade kunnat vara du eller jag som svävat på målet, urskuldat och sett åt andra hållet. I år efter år efter år.

Publicerad i Opulens den 24 november 2017.

Om en bok jag läst

Att göra litteratur av kontrafaktiska spekulationer är svårt. Inte minst kräver det en väl avvägd balansgång mellan det fantastiska och det verkliga. Det är lätt att trassla in sig i detaljerna och köra fast i alltför detaljerade redogörelser för exakt var och hur, på grund av vem eller vad som historiens skiljelinjer kom att dras annorlunda. Resultatet blir ett slags fingerade avhandlingar: intressanta som tankeexperiment kanske, men samtidigt plågade av redovisningsplikt och på det hela taget rätt trist läsning.

Så är inte fallet med Peter Fröberg Idlings nya kontrafaktiska roman, Julia och Paul: En försommarberättelse. Här är balansgången mästerligt utförd. Romanen skildrar några försommarveckor i ett Sverige där hungerkravallerna på Seskarö 1917 utvecklades till en fullskalig revolution. I romanens nu, flera årtionden senare, har revolutionens upprivande strömvirvlar stelnat till totalitär vardag.

Berättelsen kretsar kring makarna Julia och Paul. Hon är arkitekt och delar tiden mellan barnen och arbetet. Han är styrman i flottan och ligger till sjöss. Under bokens gång ska diktaturens grepp sluta sig kring dem. Till saken hör att varken Julia eller Paul är några dissidenter. I både tanke och handling är de del av systemet, lojala och övertygade om dess rättfärdighet. Ändå vänder det sig emot dem.

Fröberg Idlings skildring av hur detta sker är både subtil och drabbande. Boken genomsyras av den klaustrofobiska känslan av att vara fast i en fälla som långsamt sluter sig. I en scen låter Julia fingrarna löpa över en begagnad tröja i ett marknadsstånd och minns plötsligt hur pojken i en av de familjer som försvunnit utan ett spår burit just en sådan. I en annan noterar hon hur lägenheterna i huset mitt emot plötsligt en kväll förblir nedsläckta. Minsta interaktion med grannar och kollegor filtreras genom det systemets öga hon internaliserat. Alla iakttar och för bok i det tysta.

Det intressanta är situationens dubbelhet. Julia övervakas av andra, det står klart, men hon är samtidigt också själv en del av kontrollapparaten. När upplösningen visat sig lämnas man med den kvardröjande känslan att det under andra omständigheter lika gärna hade kunnat vara hon som rapporterade en grannes misstänka förehavanden. Här fångar Fröberg Idling en central del av alla totalitära samhällen: utan den internaliserade och decentraliserade kontrollen blir det inte mycket av övervakningsmaskineriet. Väl skildrad är också terrorns slumpmässighet. När Paul vakar genom nätterna på fartyget, berövad sömnen av oron för att underlåtenheten att notera en händelse i skeppets loggbok ska stå honom och hustrun dyrt, är den händelsekedja som ytterst får dem på fall redan igångsatt. Inte ens den vaksamme kan vara säker. Ingen förmår någonsin överblicka helheten.

Julia och Paul är en roman som utan minsta spår av övertydlighet och utan alla pekpinnar gestaltar det totalitäras mänskliga konsekvenser. Den är sinnrikt sammansatt utan att fördenskull framstå som konstruerad, ett avancerat bygge där alla spår av konstruktionen nogsamt dolts för läsaren. Peter Fröberg Idling lyckas, inte minst tack vare sin stilistiska förmåga, göra den gamla insikten om förtryckets människoberoende levande i läsaren. Samhällen av den typ som boken utspelar sig i varken uppstår eller fortlever av en slump. Det krävs alltid människor för att få det att ske. Samtidigt äter dessa samhällen sina invånare inifrån. De förvandlar dem till inåtvända, neurotiska skal av misstro och oro, miniatyrer av den makt som kontrollerar dem. Allt hänger på att det vi vanligen ser som det mänskligas vackraste delar – nyfikenheten, fantasin, öppenheten – fås att förtvina. Romanens på samma gång trösterika och sorgliga budskap är att det aldrig fullt ut är möjligt. En gnista av detta mänskliga är vad som beseglar de både protagonisternas öden. Julia låter sig svepas med i en ny bekantskaps virvlar och släpper, bara aldrig så lite, på den inlärda vaksamheten. Hon sänker garden ett ögonblick, och så är de förlorade. ­­­­

 

Återfunnet

När jag rotade runt i de innersta vrårna av min Dropbox under morgonen hittade jag den här gamla recensionen, skriven för Ordkonst hösten 2014 (exakt vilket nummer minns jag inte). 

Det absurda, skrev en gång Albert Camus, uppstår i mötet mellan människans lockande rop och världens oförnuftiga tystnad. Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka utspelar sig mitt i det mötet. Huvudfrågan är vilka vi blir i spänningsfältet mellan jag och vi, mellan det egna och de andra, och hur gränserna mellan dessa storheter egentligen ska förstås. Det är en knivsegg hon tecknar, en balansgång mellan ensamhet och gemenskap, mellan viljan att vara och förbli sin egen, och viljan att också bli någon i relation till någon annan.

Fohlins jagberättare är en ung, ständigt skrivande kvinna i en stor, brusande stad. Livet pulserar omkring henne. Staden är full av människor som lever som människor gör: festar, sörjer och drömmer, förenas i samförstånd och vänder varandra ryggen. Mest jagar de den stora kärlekens förlösande nollpunkt och cirklar kring frågan vad livet egentligen ska vara till. Själv är hon en betraktare som medvetet ställer sig vid sidan av allt detta. Hon äger en blick som tycks skära genom alla romantiska fiktioner och berömmer sig om att vara en av de få som är oförfalskat levande, som förmår se livet så som det är utan att rygga.

Det är emellertid tydligt att den här positionen kostar, att priset för att stå bredvid är högt. Romangestalten talar om hur hon måste vårda sin ensamhet, hålla sig vaksam och upprätthålla distansen, men samtidigt om hur hon längtar bort från ensamheten. Romanens övergripande tema är ambivalensen, flykten från gemenskapen och till den, och dess verkligt stora styrka ligger i hur den på det här viset skildrar människan som skärningspunkt. Konflikten står inte bara mellan jaget och viet. I lika hög grad handlar det om en inre spänning mellan å ena sidan de jag vi minns och de erfarenheter som vi bär med oss, å den andra det jag vi skulle vilja bli om vi bara förmådde slå oss fria från förflutenhetens grepp.

I detta blir texten, här i form av dagboken, en motståndshandling och en frigörelse. Samtidigt är den också en fångenskap. Att skriva är att medvetandegöra, tycks Fohlin mena, men att medvetandegöra är samtidigt också att låsa sig inne: i det förflutnas sorger, i rädslorna, i oron. Orden är trots allt ändå ett sätt att frammana en känsla av den kontroll som egentligen fattas oss. Med deras hjälp försöker hon ta makten inte bara över sin historia utan också över nuet och morgondagen, i sista hand över det egna jaget. Som det heter på ett ställe i romanen: ”Mina hemligheter stannar i mina dagböcker, hemligheterna om att jag ibland saknar kontroll över mitt humör, att jag blir obehaglig då jag tappar den kontrollen. […] Bruset. Blodet. Hjärnan. Jag kan förstå, jag äger den kapaciteten.”

Som synes är detta en komplex bok. Trådarna är många: kärleken och hur vi bär våra sorger med oss mellan relationerna, hur vi brottas med ångesten i mörkret på vardagsrumsgolvet, hur tiden rör vid oss, vad det innebär att bända och slita i trånga könsroller och försöka bli någon bortom könstillhörigheten. Att Fohlin trots denna komplexitet aldrig framstår som reducerande imponerar. Hon tycks helt oberörd av den impuls att förenkla och strömlinjeforma som annars så ofta hemsöker försök att gripa om den här sortens existentiella grundfrågor.

När jag läst ungefär halvvägs infinner sig en stigande känsla av utmattning. Mellan mig och texten finns plötsligt ett avstånd och jag värjer mig, söker efter utvägar och lägger oftare än innan ifrån mig boken. Det tar ett tag, men till sist inser jag att det har med igenkänning att göra. I mötet med romanens jag ser jag skymtar av mitt eget. Enklast uttryckt är att läsa Jag duger inte åt lycka som att vara fast i sitt eget huvud, i den där malande monologen som spelas upp därinne medan allt annat fortgår runt omkring. Det är också att fråntas alternativen. Här saknas de utvägar som vardagen vanligtvis erbjuder i form av andra röster som bryter in och som kan distrahera eller överrösta. På grund av dessa distraktioner är det få av oss som någonsin odlar förmågan att verkligen härda ut i monologens mitt. Kanske är vi inte heller menade att göra det, men hos Fohlin har vi inget annat val.

Denna klaustrofobiska tillvaro skrivs fram med en slående förmåga att finna formuleringar och teckna scener. Formen förstärker detta ytterligare. Perspektivet är hela tiden den berättande kvinnans, ordet jag med stor sannolikhet romanens allra mest återkommande. Romangestaltens liv kommer likt våra egna till oss i erfarelseskärvornas fragmentström. Formen förstärker alltså, men den lägger sig också, efter dryga hundratalet sidor, i vägen för läsningen. Kanske hade romanen mått bra av att de nästan tvåhundra sidorna minskat till hälften. Det är dock en mindre invändning. Som helhet tagen är detta en imponerande debut, full av skarpt formulerade bilder av det mänskliga tillstånd vi alla har att ta ställning till, igen och igen och igen. Precis som Fohlins romanfigur lever vi våra liv i upprepningen.

Om en bok jag läste

När jag gjorde back-up på innehållet i Mina dokument i morse fann jag den här texten, skriven i början av november 2016, då boken den behandlar var nyligen utkommen. Antagligen försökte jag väl få den publicerade någonstans, men utan framgång. Jag minns att jag skrev den sittandes på ett fik i Tokyo och att jag hade anlöpt staden bara några dagar tidigare. 

Ett genomgående tema i Peter Englunds författarskap är spänningen mellan det enskilda livet och historien med stort H. Tydligast syns detta förstås i den stora svit om första världskriget han ännu inte avslutat, men temat löper också som en röd tråd genom nästan allt han skrivit, från debuten med Poltava 1988 till den lilla boken om drottning Kristina, Silvermasken, från 2006. När Englund nu i sin senaste bok, Jag kommer ihåg (Natur & Kultur), vänder blicken mot sig själv står temat också här i tydligt fokus.

Som författaren är noga med att påpeka är detta dock ingen berättelse om honom själv. Istället är det en samling minnesfragment, sådant han kunnat komma ihåg från sin barn- och tidiga ungdom i 1960-talets Boden. Som en bok om det förflutna skildrar den bakgrundsbruset: den samling ting, villkor och företeelser som är oss allra närmast, men som också utplånas allra mest skoningslöst när tiderna vi lever uppsummeras till historiska epoker. Här finner läsaren smakerna, dofterna och vanorna, måltiderna ingen längre äter och kläderna ingen längre kan köpa. I boken finns också spänningen mellan denna vardagsvärld och den större värld av händelser och storpolitik som är situerad i: barnet som somnar medan militärfordonen kör i kolonn utanför; en uppväxt omsluten av Kalla krigets lågintensiva undergångsberedskap.

Boken är, det måste man ha klart för sig, en litterär parafras. Dels på amerikanen Joe Brainards serie minnesfragment, samlade i olika delar under titeln I remember, dels på fransmannen Georges Perecs Jag minns, båda från 1970-talets mitt. Formen är nästintill identisk. Vi möter ett författarjag som minns, helt kort och utan vidare kontext, och där varje minnesskärva presenteras med den inledande frasen ”jag kommer ihåg…” Så rullas scen efter scen, minne eller minne, upp.

Detta innebär inte att minnena står sammanhangslösa. Stundtals länkas flera fragment samman och formar kedjor av hågkomster. Här finner vi minnets associativa natur brukad som litterär metod, vilket också betyder att ingen sådan kedja går säker från avbrott. Plötsligt tar minnandet en avstickare till något helt annat, endast vagt relaterat till de föregående minnesskärvorna. Det är verkligen precis så här vi minns, associativt och utan hänsyn för nivåer, och Englund fångar det väl.

Frågan måste förstås ställas: med tanke på Brainards och Perecs böcker, behöver vi verkligen Englunds? Det korta svaret är ja. Englund tillför tveklöst något till den redan etablerade formen. Den författare som minns är inte textens enda röst. Via fotnoter kommenteras och, när författaren minns fel, korrigeras minnena. Möjligen är detta ett utslag för historikerns inarbetade motvilja mot att lämna spåren efter det förflutna okommenterade, men det ger också minnesfragmenten som helhet en känsla av instabilitet som skaver mot det sätt på vilket vi ofta naturaliserar våra egna minnen. En motsättning står inte bara mellan det enskilda livet och Historien, tycks Englund mena, utan också mellan detta enskilda liv och den privata historieskrivning som tillbakablickarna är en del av. Det här är en dimension som utan tvekan hade kunnat utforskas mer.

Vad jag däremot vill anmärka på är beskrivningen av boken som ett experiment. Den är förstås ett sådant för författaren, men samtidigt har formen oundvikligen redan testats; vi vet att den håller. Snarare än ett experiment är detta ett bidrag till en genre – och det är gott så. Boken har uppenbara förtjänster, inte minst stilistiskt. Englund skriver som alltid påfallande väl och gör sig utmärkt också i detta korta format. Det mest slående med Jag kommer ihåg är dock vad den sätter igång hos läsaren. Englunds associativa utforskande av den egna förflutenheten får fäste också i den som läser. Mot det kan man omöjligen värja sig.

Atomvardagen

Den nordkoreanska regimen provspränger kärnladdningar och testskjuter raketer på löpande band. Från sin golfresort i Bedminster hotar president Donald Trump att svara med eld och raseri i en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Plötsligt tycks kärnvapenkrig på nytt framträda som ett skrämmande möjligt framtidsscenario. Denna återkomst för ett hot vi lärt oss att betrakta som överspelat (låt vara att det sker med ett nytillkommet inslag av fars) gäller inte minst risken för ett av misstag startat atomkrig. Om detta påminde historikern Marie Cronqvist tidigare i veckan. Det finns dock också andra skäl till oro.

Mellan det kalla krigets många nukleära skrämskott ligger ett oöverskådligt antal mer vardagsnära katastrofvarsel insprängda. I den amerikanske journalisten Eric Schlossers bok Command and Control (2013) skildras en hårresande lång rad av sådana olyckstillbud. Boken är full av skarpladdade kärnvapen som är med om flygkrascher, lämnas utan tillsyn och tappas från flygplan. Mest spektakulär är den händelsekedja som utgör bokens sammanhållande berättelse: en Titan II-raket som 1980 exploderar i sin silo efter en olyckshändelse vid underhållsarbetet. Explosionen fick det som då var den kraftfullaste stridsspetsen i den amerikanska arsenalen att flyga genom luften. Den återfanns senare, tack och lov intakt, i ett dike längs basens tillfartsväg.

Det bestående intrycket av boken är att en säregen blandning av enfald och cynism präglade det amerikanska kärnvapenprogrammet under efterkrigstiden. Röster som talade för säkerhetsanordningar och operativa begränsningar förde en ojämn kamp mot dem som värnade den totala förstörelsekraften. Under en lång tid ansågs säkringar på kärnladdningar vara en omöjlighet då de riskerade att förhindra att vapnet detonerade i skarpt läge. Strategic Air Commands bombplan cirklade i full beredskap, lastade med vätebomber, över huvudet på amerikanerna under hela 1960-talet. Hotet om utplåning kom från Sovjet, men var paradoxalt nog i praktiken också ett resultat av den egna statens ansträngningar.

I essän ”Gods of Metal” (2015) visar Schlosser att dessa problem långt ifrån försvann i och med det kalla krigets slut. Sommaren 2012 tog sig tre fredsaktivister, en av dem åttiotvå år gammal och drabbad av hjärtproblem, in på en anrikningsanläggning för uran i Oak Ridge. De nådde obehindrat anläggningens hjärta. Om det istället för åldrade pacifister hade rört sig om terrorister, skriver Schlosser, är det lätt att föreställa sig följderna. Händelsen utlöste en storm av kritik i USA, inte minst av att säkerheten vid atomanläggningarna lagts ut på entreprenad. Några förändringar gjordes dock inte. Till cynismen och enfalden har snålheten lagts.

Slutsatsen man kan dra av allt detta är att det inte bara är vid iögonfallande geopolitiska kriser som kärnvapen kan få förödande konsekvenser. Också det blotta innehavet, atomvardagen, medför akuta risker. Vapnen måste transporteras, underhållas och bevakas. Att detta har varit långt ifrån problemfritt finns det gott om historiska exempel som visar. Även trots de uppenbara bristerna är USA:s atomsäkerhet troligen den bästa i världen, påpekar Schlosser, och frågar sig vad det säger om andra kärnvapenmakters förmåga att hålla sina kärnvapen säkra och katastrofen på avstånd. Det är en skräckinjagande fråga. Förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring det nordkoreanska kärnvapenprogrammets upptrappning påminna oss om att det finns en hotfull vardag bortom rubrikerna. Vi lever fortfarande i atomåldern.

Publicerd i Opulens den 8 september 2017.