Mellan varat och görat

Svar på svar

Karin Bryggers replik på min text tidigare i veckan är full av goda poänger. Hennes läsning av Weylers text som berättelse är särskilt välfunnen. Problemet är bara, vill jag hävda, att Weyler själv gör andra anspråk. Hans text talar som vore den en analys av samtiden som präglats av historiska lärdomar, men är det egentligen inte. Den är istället ett slags montagebild, en gestaltande förenkling där två avlägsna ting framträder som ett.

Att på det viset åkalla historiska situationer för att göra händelser i nuet synliga på ett särskilt vis kan vara ett effektivt sätt att binda ihop olika tider och platser och få vissa erfarenheter eller lärdomar att utkristallisera sig. (Den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Hubermans Gruvgas är ett exempel på hur en sådan montagemetodologi kan utarbetas.) 

Samtidigt tror jag att det finns en avgörande skillnad mellan detta och att på allvar använda sig av det förflutna för att finna ut hur rörelsen mot framtiden kan hanteras. För det krävs andra, långt mer arbetsintensiva empiriska undersökningar. Jag är säker på att vi skulle kunna lära oss mycket genom att på allvar jämföra Evian 1938 och EU:s hantering av migrationsfrågan sommaren 2018, men att göra det i form av en kulturartikel är förmodligen omöjligt.

Till sist tror jag att Brygger missförstår en sak. Jag menar inte att vi behöver siffror istället för historiska analogier eller berättelser. Min huvudpoäng är snarare att vi behöver berättelser som ställer de samtida flyende i centrum, som låter dem framträda som sig själva och inte i kraft av sin likhet med människor i det förflutna. (Inte för att vi inte skulle ha gjort det de senaste åren eller för att vi inte gör det i dag, utan för att vi aldrig får sluta göra det.)

När Brygger skriver att vi behöver sätta siffrorna i rörelse och att vi för detta är beroende av berättelser som ställer oss till svars håller jag alltså helt med henne. Jag är bara osäker på om den historiska analogin verkligen är så kraftfull som vi ibland föreställer oss den, och om den verkligen är att föredra framför de berättelser som just nu stiger ur samtiden.

Publicerad på G-P:s kultursida den 16 juli 2018

Annonser

Weyler och de flyende

I en text på Expressens kultursida använder Svante Weyler de europeiska staternas oförmåga att undsätta de förföljda tyska judarna i slutet av 1930-talet som raster för att få syn på migrationskrisen i det samtida Europa. Texten är förstås ute i ett viktigt ärende, ett ärende som också är mitt, men den dras samtidigt med flera problem.

Ett uppenbart sådant är att de två situationer han ställer upp som analoga i själva verket inte alls är särskilt lika. När dagens diskussioner om den europeiska flyktingpolitiken jämställs med den totala passivitetens 1938 får Weyler det att låta som att Europa de senaste åren inte har gjort något alls för de flyende. Det stämmer inte, och det är en avgörande skillnad mellan Europa av år 1938 och Europa av i dag. Vi kan givetvis göra mer, vi måste göra det, men passiva har vi inte varit (enligt statliga tyska Statistische Bundesamt tog Tyskland bara år 2015 emot 1,1 miljoner människor, det vill säga strax under det dubbla antalet jämfört med de judar som förnekades skydd 1938).

Långt allvarligare är den roll som dagens flyktingar spelar i Weylers text. De dyker upp som pliktskyldiga inklippsfigurer först i dess allra sista stycke och framstår främst som ett slags schablonbild, baserad på människor som flytt i det förflutna. Det gör det svårt att få syn på dem som individer på flykt undan svåra omständigheter som i sin egen rätt är tillräckliga.

Om vi vet någonting om vad som sker när mänskligt lidande görs till en del av medieoffentlighetens ström av budskap, så är det att vi måste anstränga oss för att motverka de avtrubbningstendenser som riskerar att förvandla dessa utsagor till bilder bland andra bilder. Jag är övertygad om att omvägen via det förflutna inte hjälper oss med detta, utan att den snarare snabbar på förloppet.

Budskapet kan inte vara att vi ska engagera oss för de flyende eftersom samtiden påminner oss om historiska händelser. Vi ska göra det eftersom de är människor som flyr just nu och som vi därför efter bästa förmåga måste hjälpa. Skillnaden är avgörande.

Weylers misstag är att han tycks tro att det räcker med den historiska analogin. Så är det inte. Här krävs istället grundliga analyser som borrar djupt i det samtida. Historiska paralleller kan vara viktiga för sådana undersökningar, visst, men då som komplement. Vi måste skriva om vår tid som vår tid, och inte leta i den efter spår av något förflutet som upprepar sig. Det är bara på den grunden som vi kan få syn på de just nu pågående katastroferna och ha en chans att i tid förnimma de framtida.

Publicerad på G-P:s kultursida den 10 juli 2018.

En vinternatt, två flyende

Tåget passerar och snön yr. Den slits från marken, och allt som förefallit fast och ordnat löses på ett ögonblick upp, blir istället löst och oordnat. Aldrig händer det att något lägger sig på samma sätt igen. På parkeringsplatsen invid spåren står en taxi. Tre personer har stigit ur: chauffören och två andra. De har lyft ut bagaget och bakluckan liksom svävar i luften, på väg att slutas, som ett löv eller ett omslagspapper som sakta dalar mot asfalten. Paret tar sina väskor och går mot trapporna som leder ned i gångtunneln under spåren. Snön faller. Taxin försvinner.

Denna årstidernas avundsvärda målmedvetenhet. Han tänker på det när han kliver ur bilen och låser dörren: man borde sträva efter att likna dem, vara lika obeveklig, på samma sätt viljestark. Sedan går han över parkeringen. Han är noga med att inte trampa där nysnön är som djupast, låter fötterna följa varandra som andungar i hjulspåren; det ser löjligt ut, känns löjligt. Flingorna lägger sig på hans axlar, smälter sakta in i rockens ylletyg, samlas ovanpå huvudet.

Nere i tunneln är ett annat slags kyla: stillastående, kvardröjande; ett skalv som rister genom kroppen utan att höra till någon särskild årstid. Det är kallt bara, du fryser. Mer än så kan man inte veta. Paret med bagaget har redan försvunnit upp ur gången. Det finns två spår att välja mellan, ett för vardera riktningen, men bara en perrong. Han behöver knappast leta och inte heller göra sig någon brådska.

Det var länge sedan denna landsbygdsstation trafikerades regelbundet. Att tågen alls fortsätter stanna här – morgon och kväll varannan dag – är en avvikelse, en anakronism. Snart kommer också den tiden att vara förbi. Han lutar sig mot väggen invid uppgången, sneglar upp mot högtalaren mittemot. Det finns ingen risk att han missar utropet. På tavlan med ankommande och avgående tåg, placerad tvåtredjedels väg upp längs tunnelväggen, just under högtalaren, ser han inget oväntat. Tåget är i tid, trots snöfallet.

I blåljuset där ovanför är det som om världen drar en väldig inandning. Paret på perrongen kurar ihop sig. De står nära varandra, liksom i v-formation med bagaget mellan sig. Snön är i luften. Den omsluter dem, och de sveper sig i den, formar av den ett slags skydd. De samtalar inte. De nöjer sig med att då och då röra vid varandra och vrida huvudena ömsom mot klockan ovanför perrongen, ömsom mot tavlan med tidsangivelsen. Ögonkasten löper längs spåret. Det är som att de fått för sig att tåget kommer att anlända tidigare bara de ser tillräckligt intensivt efter det. (Om all vår föreställningsförmåga fokuseras mot en enda punkt, vad är den då förmögen till? Vad är den egentligen värd när allt ställs på sin spets?)

De talar inte med varandra, men i deras inre vecklar monologerna ut sig. Han: varför tog vi taxin, vad händer om chauffören pratar? Hon: tågresan tar på sin höjd fyra timmar, innan de inser att vi har lämnat huset är vi långt bort. Han: lämnade vi något efter oss som kan ge dem ledtrådar om våra vanor och rörelsemönster, ett kvitto kanske, eller en kartbok som alltför lätt faller upp på ett visst ställe där anteckningar gjorts i marginalen – gatunamn, en portkod, punkter ur en tidtabell? Hon: vore det enklare utan honom, om vi delade på oss, en kunde avleda uppmärksamheten, dra iväg med dem och lämna spår som var enkla att följa – kan man be om något sådant? Han: tar vi oss till hamnen så klarar vi oss, vi vet att passen duger, ingen känner till dem de förvandlar oss till; vi behöver bara visa upp dem och låta oss bli antecknade i liggaren tillsammans med de andra så löses vi upp, för alltid försvunna i mängden av liv.

Gatlyktorna tänds på andra sidan spåret och lamporna på perrongtakets stolpar följer efter. Snöflingorna reflekterar ljuset, får det att expandera i orangelysande fält kring lyktorna. Nere i gångtunneln flyttar han tyngden från den ena foten till den andra och undrar om de två där ovanför känner på sig att han väntar där nere. Men varför skulle de göra det? Inget tyder i alla fall på det. De steg ur taxin och betalade som om de vore ute på vilken resa som helst. Kvinnan hade lutat sig in genom passagerarsidans fönster och skött saken utan brådska. Sedan hade de fortsatt med samma lugn mot spåren. Såvitt han kan bedöma är de ännu ovetande.

En plötslig rörelse i synfältets periferi får honom att rycka till. Helt lätt bara, förmodligen är reaktionen osynlig. I gångtunnelns mynning står en hund, en stor, gråraggig sak, märkligt orangeskiftande i skenet från gatlyktorna. Den har lyft huvudet och förefaller vädra efter något. För ett ögonblick grips han av impulsen att så snabbt han förmår slinka tillbaka upp mot parkeringen och skynda mot bilen. Det vilar något hotfullt över scenen. Verkar det inte som att hunden förbereder sig för att gå till anfall? Han försöker minnas vilka tecken man ska titta efter för att avgöra det. Så vrids det stora huvudet och något släpper sitt grepp om honom. Han sjunker tillbaka mot väggen och kastar ett snabbt ögonkast mot tavlan: fortfarande ingen försening. När han åter riktar blicken mot tunnelmynningen är hunden försvunnen. Kvar är bara det täta snöfallet genom lyktskenet och mörkret som ramar in det.

Han rör på sig för att försöka få igång kroppen. Enligt tavlan är det bara minuter kvar till tågets ankomst. Det fokus han förlorade i och med hundens plötsliga uppdykande visar sig dock vara svårt att återfå. Han tänker på något han var med om för länge sedan, kan inte få minnet att sluta återvända dit.

Det hade hänt när han var barn, på väg hem längs landsvägen i mörkret en vinternatt. I utkanten av samhället, där gatljusen började och delade in världen i en ljus och en mörk del, hade han sett något som fått honom att stelna. Ett tiotal meter framför honom korsade två väldiga, gråraggiga hundar körbanan. För ett ögonblick, som mest en halvminut, hade de spärrat vägen och fångat honom ute i mörkret. Den ena av dem hade stannat och höjt huvudet, vridit det åt hans håll och vädrat i luften. Orörliga hade de sett på varandra, pojken i mörkret och hunden i ljuset, sedan hade den fortsatt över vägen och försvunnit ner i dikesrenen.

Han hade tvingat sig i rörelse och skyndat in bland husen, mot det skydd han föreställde sig att han kunde finna bland de sovande människorna, och sedan aldrig sagt ett ord om vad han varit med om. Ofta fick han känslan av att ha lämnat något efter sig därute i mörkret. Han hade råkat se något som inte var menat för hans ögon, det var han säker på. Ingen går omärkt vidare från ett sådant möte. En skuld hade upprättats; en dag skulle han vara tvungen att betala den.

Utropet om tåget som närmar sig rycker honom tillbaka till nuet. Det är nu det gäller. På perrongen vaknar mannen och kvinnan till liv. De plockar upp resväskorna och bryter formationen de hållit. Tågets lyktor dyker upp i mörkret, dämpas av snön, men kommer allt närmare. Det rör sig om sekunder nu. De hör bromsskivorna yla, ser isen som avsatt sig som stalaktiter på lokets sidor och front. Nu stannar det. Mannen och kvinnan går längs med vagnarna och väntar på att dörrarna ska öppnas.

Nere i tunneln hör han allt som händer där ovanför. Han står med foten på det första trappsteget, redo utföra den uppgift han tilldelats. Det borde vara enkelt, men något håller honom tillbaka. Han ser över axeln efter hunden. Det sinkar honom, inte länge, men tillräckligt. När han kommit upp på perrongen har tåget redan satt sig i rörelse. Han blir stående och ser vagnarna passera. I fönstret på en av dörrarna skymtar han ett ansikte, en kvinna som ser på honom och sedan vänder sig om.

När paret funnit den rätta kupén står de en stund utanför för att samla sig innan de öppnar dörren. Därinne sitter redan en ung man med en bok uppslagen i knäet. Han blickar ut genom fönstret när de stiger in, vrider på huvudet och nickar till hälsning. Bredvid honom sover en kvinna i samma ålder med huvudet bakåtlutat mot sätet. Hon snarkar lätt och vaknar inte när de hivar upp bagaget på hyllan och sätter sig. Ynglingen har återgått till läsningen. Han läser koncentrerat, utan att lyfta blicken eller ta någon notis om de två nykomlingarna. Mannen och kvinnan ser på varandra. Lättnaden bubblar inom dem. De sjunker ner i sätena, han lägger armen om henne och hon lutar huvudet mot hans bröst.

Efter en stund knackar det lätt på kupédörren. En tågvärdinna öppnar och skjuter in sin tevagn i kupén. Hon hälsar, ser på mannen med boken. Han skakar lätt på huvudet. Kvinnan vid hans sida sover. Hon vänder sig mot paret och upprepar frågan. Något att dricka? De nickar, och hon hukar bakom vagnen och börjar rota fram pappmuggar, skedar och tepåsar. Ur termosarna pumpar hon varmt vatten. Hon plockar sedan upp ett sockerpaket ur uniformsrockens ena ficka, fördelar sockret noggrant mellan muggarna och skrattar plötsligt till. Ursäkta mig, jag är visst lite trött, ville ni ha socker i teet? Mannen och kvinnan ler. Det gör inget, säger han. Lite extra energi är nog precis vad vi behöver så här dags, säger hon. Tågvärdinnan: Ska ni med båten? Kvinnan nickar, det stämmer. Värdinnan ställer muggarna på bordet. Mannen betalar och ber henne behålla växeln. Hon ler igen, tackar och fortsätter rundan. De hör hur hon knackar på nästa kupédörr, hur det skrapar då den glider upp.

De dricker sitt te och väntar. Hon ser på armbandsuret. Ännu dröjer det några timmar tills de är framme, de borde kosta på sig lite sömn. Bredvid henne har han redan slutit ögonen. Han andas tungt, med den sortens långsamma regelbundenhet som kommer av mycket djup trötthet. Pappmuggen står urdrucken på bordet framför honom. Hon tömmer det sista av det kallnade teet och ställer sin mugg bredvid hans. När hon lutar sig mot sätesryggen känner hon hur tröttheten sluter sig runt henne. Just innan hon somnar stiger en ensam tanke genom töcknet: Hade det inte funnits en hel korg med sockerpaket – ovanpå vagnen? Sedan faller hon: inåt, nedåt.

På andra sidan kupén lyfter han blicken från boken. Kollegan bredvid honom sover fortfarande. Han reser sig och sträcker sig mot rocken som hänger på kroken på den motsatta sidan, stoppar handen i innerfickan och fiskar upp en svart anteckningsbok. Han lägger de båda muggarna i en plastpåse och låter den försvinna ner i portföljen under sätet. Sedan återgår han till läsningen.

Publicerad i Nya Argus, nr 4 2018.

Att faktagranska lögnen

På faktagranskningssiten faktiskt.se ger SVT betyget ”faktiskt – helt fel” till nazisten Vera Oredssons påstående att Förintelsen är en lögn. Det låter som ett dåligt skämt, men det är det inte. Det är faktiskt helt sant. Från granskningen av Oredson kan läsaren klicka sig vidare till ytterligare en text. I den granskas NMR-ledaren Pär Öbergs absurda påstående att det är ett påhitt att Zyklon B skulle ha använts för att i industriell skala mörda judar och andra i nazisternas dödsläger.

Att läsa dessa texter är att se Förintelsen förvandlas från en ännu levande tragedi till ett debattämne bland andra. På faktiskt.se delar granskningarna av Öberg och Oredsson utrymme med granskningar av riksdagspartiernas utspel i olika sakfrågor. Här faktakollas det politiska samtalets vardag: klimatsatsningar och skattereformer, inlägg i debatter om skolfrågor, välfärden och rättspolitik. 

Problemet med att i detta sammanhang också granska NMR är det uppenbara: det adlar Öbergs och Oredssons lögner till utsagor som befinner sig någonstans på den glidande skala mellan sant och falskt där alla politiska påståenden befinner sig. De framstår som inspel i en fråga där man på goda grunder kan tycka och tolka olika, och där den politiska diskussionen därför blir meningsfull. Det stämmer förstås inte. Förintelsens vara eller inte vara är inte en sådan fråga. Den är odiskutabel, en ofrånkomlig historisk realitet, och dessutom överhuvudtaget inte en del av det politiska samtalets frågekomplex.

Att tycka det är inte detsamma som att mena att vi inte behöver bemöta Förintelseförnekare. Det är vi förstås skyldiga att göra. Men vi måste också vara vaksamma på hur vi gör det. SVT:s metod, att faktagranska lögnerna som vore de vilka politiska utspel som helst, är att bereda frågan om huruvida Förintelsen alls ägt rum plats i det offentliga samtalets centrum. Det ger själva ifrågasättandet legitimitet och antyder att här ändå finns något att diskutera.

Legitimitet skänks också till granskningens huvudpersoner. Istället för att beskrivas som de tokstollar de är, hemmahörande långt bortom den anständiga offentlighetens gränser, lyfts Öberg och hans gelikar in i dess mitt och ges möjligheten att framträda som politiker bland andra politiker. Om något är normalisering så är det detta. Måhända är det en aningslös sådan, ytterst sprungen ur en vilja att göra gott, men det är likväl en normalisering. Det borde vi passa oss för. Följdverkningarna är fasaväckande.

Stidsen, Akademien och totalitarismen

I en text i Expressen i går om avgångskraven mot Horace Engdahl, varnar den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen för att sådana krav vetter mot det totalitära. Om det någonsin har varit läge att dra i nödbromsen i Akademidebatten så är det nu.

För det första: att kalla idén att Engdahl borde lämna Svenska Akademien för en totalitarismens förlöpare är både okunnigt och omoraliskt. Uppfattningen att han bör göra så kan vara mycket: oinformerad, välgrundad, en positionering, ett uttryck för lojalitet, för fiendskap, för hämndlystnad – allt beroende på vem som yttrar den. Totalitär är den däremot inte. Det ordet är alltför viktigt, alltför fyllt av mänsklighet som går under, för att det ska gå att bruka det med sådan sorglös lättvindighet. Stidsen borde veta bättre.

Problemet är inte bara smaklösheten. Det är också, för det andra, den totala frånvaron av proportioner. Engdahls vara eller inte vara som akademiledamot kopplas samman demokratins fortbestånd i Sverige, som vore hans bak på stol nummer 17 ett bålverk mot barbariet. Man förstår på ett sätt vad Stidsen är ute efter: i tider när alla springer åt samma håll finns ett självklart värde i att stå emot likriktningen och avstå från det berusande flockadrenalinet. Det fungerar emellertid bara om man inte omedelbart, yr av en annan tillhörighet, rusar åt det motsatta hållet. Det gör dock Stidsen, och därför uteblir poängen.

Texten är fördenskull inte utan poänger. Den tjänar framför allt som en tydlig illustration av hur offentligheten, liksom Akademien, nått vägs ände i den här frågan. Allt har sagts. Positionerna är utmejslade och befästa. Nu är det upp till de inblandade att ta itu med jobbet. Vi andra, som saknar tillräcklig insyn för att på allvar kunna bilda oss en kvalificerad uppfattning, gör bäst i att fortsätta med vårt. Kanske löser ledamöterna saken, kanske inte. Vi får vänta och se.

Vore det sorgligt om Akademien i dess nuvarande form gick under? Visst. Vore det en oöverstiglig förlust? Förmodligen inte. Litteraturen klarar sig ändå, och det gör också språket. Det har de alltid gjort. Också då de prövats av den verkliga totalitarismen, den som byggt fångläger och grävt skjutgropar snarare än debatterat akademiledamöter.

Publicerad i Opulens den 29 maj 2018.

Aprillogg

Det är fredagen den 20 april. Våren är först nu på allvar. Koltrastar utanför. På vardagsrumsgolvet flyttar hunden från solfläck till solfläck: ett solur som mäter en främmande, men samtidigt mycket välbekant tid. Det molar, jag skriver; allt väntar, vägande.

Tim Wilson, försvunnen

Help find Tim Wilson.

Jag vet inte varför gruppen dök upp i mitt Facebookflöde, men när den gjorde det klickade jag. Nu följer jag sökandet efter trettiosjuårige Tim Wilson, försvunnen sedan den tjugoandra april i ett skogigt grönområde i Nashville.

Gruppens kommentarsfält är fullt av människor som anmäler sig som frivilliga till skallgångskedjorna, ger tips på myndigheter att kontakta – kanske har delstatspolisen helikoptrar utrustade med värmekameror? – och lovar att hålla utkik eller gå en extra runda i området. På en karta över parken ritar någon ett rutnät. De delar som redan genomsökts markeras med grön färg. Strömmen av böner och förhoppningar om att han ska återfinnas oskadd tilltar i takt med färgen. Att se det ske i realtid är en svindlande upplevelse.

Vi pratar ofta om faran med de sociala mediernas atomiserande tendenser, om hur de låser oss inne, var och en i sin egen bubbla, där vi ser det vi vill se och får bekräftat det vi redan trodde oss veta. I någon mån stämmer det. Samtidigt bär de också på en annan, långt mer hoppfull möjlighet. I flödena, och kanske ännu hellre om vi lämnar dem och planlöst klickar oss fram, från en individ till nästa, öppnas fönster som vetter mot okända liv, levda parallellt med de vi själva lever.

Det påminner om den tyska filmklassikern ”De andras liv”, tillgänglig på SVT Play, där en Stasiagent plötsligt förlorar tron på systemet då han sätts att övervaka några konstnärer och på nära håll ser dem leva och hoppas. Förstås är sammanhanget väsensskilt, men principen är ändå densamma: att se människor vara människor är att själv bli människa. De andras liv skulle kunna vara ditt eget.

Vi vet förstås att det är så, men att faktiskt också se det gör något med insikten. Aldrig någonsin tidigare har den varit så tillgänglig för oss som nu, aldrig över lika stora avstånd – geografiska, språkliga, sociala och kulturella. Vem vet vilka konsekvenser det kan få? Kanske blir vi avtrubbade, kanske mer känsliga. (Jag vill tro det senare; spegeleffekten går inte att värja sig emot.)

Tim Wilson är fortfarande försvunnen. Men man söker honom. Det är vad människor gör då en av oss förlorats.

Publicerad i Opulens den 7 maj 2018.

Om en utställning

På Fotografiska visas just nu naturfotografen Hans Strands utställning ”Manmade Land”, en samling ofta mycket vackra fotografier som åskådliggör ett perspektiv som vi sällan annars har tillgång till. Från ovan visar Strand hur människan formar, förändrar och föröder naturen. På fotografierna syns förgiftat, färgmättat flodvatten och monokulturens strikta geometrier, exempel på landskap som vi på ett mycket påtagligt vis är skyldiga till.

Utställningens idé är att göra dessa ingrepp (man vill säga övergrepp) synliga. I en text, stort uppslagen på en av utställningssalens väggar, skriver naturgeografen Johan Kuylenstierna om hur Strands bilder kan hjälpa oss att öppna ögonen och få syn på det ohållbara i vår interaktion med naturen. Fotografierna blir ett slags drivmedel för omställningen: om vi ser kan vi också handla och förändra.

Tanken är god. Men i utställningen finns samtidigt en konflikt mellan bilderna och imperativet. Det är något med abstraktionen, med hur markkontakten så plötsligt förloras, som ställer sig i vägen.

Till dels har det med färgrikedomen att göra – att verkligheten, förgiftningen, kan vara så akvarellik! – men det beror också på geometrin i formationerna, på fotografiernas skönhet och på perspektivet. Från helikopterhöjden saknar man möjligheten att orientera sig i bilderna. Materialiteten försvinner och landskapet blir mer bild än avbild.

Det akuta i de insikter om mänsklighetens destruktivitet som Strand vill gestalta mattas därför av ju högre upp han tar oss. Resultatet är bilder som visserligen är vackra, men som samtidigt förlorar kopplingen till det mänskliga handlande som format de miljöer de skildrar. Det gör att de får svårt att bära sitt budskap. Kanske hade det gått att hålla liv i dessa insikter om själva perspektivförskjutningen gjorts långsammare, mer stegvis, och bättre arbetats in i utställningen.

Hängningen skvallrar om att man varit medveten om problemet. Bilder där perspektivet är närmare och mer förklarande inleder utställningen. Man ser maskinerna ståendes i dagbrotten och vägarna som slingrar längs dess sidor, förstår att det finns människor på marken som får det att ske. Sedan sveps man, som av en vind, högt ovanför dem. Där uppe är det inte utan att man glömmer vad det egentligen är man betraktar.

Publicerad i Opulens den 26 april 2018.

21.

Länge går tågen nedanför berget, strykande längs klippväggen som skamsna hemvändare eller rymlingar på flykt i mörkret. Sedan tunneln. Den skär genom berggrundens förstenade tidslager, kapslar in oss som resande i dem. Gjutformens fibrer är fortfarande synliga i betongen: avtryck av blodådror, rottrådar. Ovanför våra huvuden är gatorna trädkronor. Och människorna? Löv som rister i vinden.

Klimatskulden och erkännandet

Jens Liljestrands text på Expressens kultursida i helgen om sorgen över att med sitt resande bidra till världens död är på många sätt självutlämnande och modig, ett öppet erkännande av skuld: det är också mitt fel. Samtidigt präglas den av en märklig ovilja gå längre än så. Man får bita sig i tungan för att inte ropa mot skärmen: Herregud, sluta åk på långresor då! Ingen tvingar dig! Klimathotet må göra det smärtsamt uppenbart hur ofta vi sitter fast i strukturer och system som vi som individer svårligen kan påverka. Men just vad gäller detta, nöjesresandet, kan vi ändå göra något.

”Jag vet inte längre vad jag ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld”, skriver Liljestrand, och det är inte utan att man undrar över hur djupt dessa känslor går om de inte resulterar i mer än att allt fortsätter som förut, låt vara uppblandat med skuldkänslor. Jag ska inte hoppa på Liljestrand, och jag ska avgjort inte utmåla mig själv som något klimathelgon, men är det inte fascinerande? Inte ens då galgen blivit fullt synlig sker omvändelsen. Man kan undra vad talet om den egna livsföringens brister i så fall egentligen fyller för funktion.

I socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling, om hur gymnasietjejer navigerade klassens, könets och sexualitetens överlappande minfält under tidigt 2000-tal, finns en intressant iakttagelse av hur talet om den egna kroppen som misslyckad – för fet, för otränad, etc. – spelade en nyckelroll för iscensättandet av den rätta sortens kvinnlighet. Erkännandet av kroppens ofullkomlighet blev det lösen som gav tillträde till positionen som ung kvinna, menar Ambjörnsson, även för dem som egentligen var tillfreds med sina kroppar: ”Jag är missnöjd med min kropp – alltså är jag tjej.”

Jag undrar om vi inte i Liljestrands text, men inte bara där, ser ett slags klimatkrisens motsvarighet till en sådan positionering: jag är missnöjd med min destruktiva, men bekväma livsstil – alltså är jag… ja, vadå? Medveten? Handlingsberedd? En människa redo för antropocen?

Allt tyder på att vi för att rädda våra samhällen undan klimathotet också måste förändra oss själva. Livet i antropocen kräver ett nytt slags självreflexivitet, eller åtminstone att ett nytt innehåll hälls i de gamla formerna. Meditationer som Liljestrands, över melankolin inför den värld som dör för våra ögon, är som bäst ett halvbakat substitut för det som i själva verket fordras av oss, behovet av en grundläggande förändring förvandlat till litterär pose. En text för en annan tid, kan man tänka. Nu är det alltför sent på jorden.

Publicerad i Opulens den 15 januari 2018.