Mellan varat och görat

Nästan november

Problemet med det förflutna är att det gör dig cynisk; problemet med framtiden är att den får dig att glömma det.

Oktober

Kanske är det bara en fråga om tid som måste förflyta. Det är samma tåg, alltid samma årstid, en slätt och kala träd hopkurade längs horisontlinjen. Vinden tar sats över avstånd som ögat för länge sedan förlorat möjligheten att överblicka. När kylan lägger sig mot huden öppnas vidderna på nytt, slås små hål i de lager av andra tider som lagts över dem. Genom perforeringen skiner ljusen från avlägsna städer.

 

16.

I ett visst slags berusning är det som att det aldrig har hänt. Vi finns där nu, i doften av alkohol och cigarettrök och städer, en särskild parfym som svävar i kylan. Allt hänger mellan husen, scen efter scen efter scen, som osynlig tvätt på osynliga linor. Jag har sagt det länge, ofta om helt andra saker: en dag kommer också minnet av detta att fylla oss med värme.

27.

På fotot kröker sig stranden genom kvällsljuset. Man fyller i allt det som kameran inte förmår förmedla: ljudet av vågorna som slår, den ljumma vinden, värmen mot huden. En blick som fäster någonstans långt borta, som tar ögonkasten och förlänger dem mot evigheten. Det finns en punkt där allt samlas, detta panoramas flyktpunkt; jag tror jag vet vad som sker där.

29.

När man har kommit ihåg något tillräckligt länge kan man aldrig glömma det. Minnet är inte sådant. Det tvingar in dig i en oändlig, självförstärkande minneskedja; du minns att du minns att du minns, och måste därför fortsätta minnas. Det är inte det förflutna som kommer till dig i dessa ögonblick, det är du som fortsätter att komma till det förflutna. Du söker upp det, fullt medveten om vad det innebär att göra så, beredd på konsekvenserna men oförmögen att avstå. Så har det alltid varit. Åtminstone så länge du kan minnas. Du ser på bilden några sekunder och vill genast gå ut i hallen och snöra på dig skorna. Det fanns en tid då den impulsen hade betytt något. Nu är det länge sedan. Antagligen kommer det aldrig mer att vara fråga om en sådan situation, då du blixtsnabbt måste se skillnad och välja. Å andra sidan kommer du för alltid att befinna dig i just den situationen och vara ställd inför just det valet sådant det tedde sig just då. En del av dig står fortfarande kvar där och när du söker upp det förflutna söker du därför också upp dig själv. Den du blivit möter den du var. Vem kan egentligen veta var dessa gränser går?

Berlin

image

Vi landar på Schönefeld när solen just gått ned. Under inflygningen såg vi den som ett brinnande järtecken, kluven mitt itu av horisontlinjen. Nu har skymningen lagt sig. När jag stiger ut från flygplanet i den milda kvällsluften, går nedför trappan och fortsätter över asfalten mot ankomsthallen sveps jag upp av en stark lyckokänsla. Det är detta som är mitt liv nu. Jag är på väg någonstans, ännu inte framme, men satt i rörelse. Det finns en laddning i stegen, en tydlig närvaro av det möjliga: något som fjädrar, ger efter och trycker tillbaka när jag placerar fötterna mot marken. Jag har just fyllt 29 och jag känner mig för första gången på länge fullständigt samtidig och i fas med mitt eget liv.

 

Juli

Det är den tid då man borde gå längs landsvägen om nätterna och spana efter rävungar som tumlar i vägrenen, känna doften av nyslaget hö och den första skärvan höstkyla i luften. Man borde, men man gör det inte. Istället skriver man: vi skulle bo i ett hus vid ett skogsbryn, se ut över ett fält där rävarna smyger i skymningen och råbocken skäller. Vi skulle vara lyckliga där. Lyckligare än vi är nu? Kanske. Åtminstone inte olyckligare. Mer troligt lyckliga på ett annat sätt; djupare, mer rotat vill man säga, men om det är sant är omöjligt att avgöra. Allt man kan veta är riktningen, scenen som framträder: en solvarm farstubro när solen går ner, mina färgfläckiga jeans och armen om din midja.

Utdrag

Jag vet inte om jag har något att säga, jag vet att jag ingenting säger; jag vet inte om det jag skulle ha att säga är osagt därför att det är outsägligt (det outsägliga är inte något som ligger dolt i det skrivna, utan något som en gång gjorde att det skrivna alls blev skrivet); jag vet att det jag säger är blankt, neutralt och ett uttryck en gång för alla för en förintelse en gång för alla.

Georges Perec, W eller minnet av barndomen (1975)

Utdrag

Att ”umgås” – och tala blott därför att konventionen förbjuder tystnaden. Vilket exempel på la condition humaine: att frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt. Tröttande för övrigt, som all inadekvat användning av vårt väsens resurser. I det lilla formatet ett av de många sätt på vilka mänskligheten med framgång fungerar som sitt eget gissel – i den andliga dödens helvete.

Dag Hammarskjöld, Vägmärken (1963)

Lördag

J och S har fått en son och jag har blivit gudfar. Åker därför till Norrköping på blixtvisit. Knappt har jag hunnit in genom ytterdörren och fått av mig skorna innan barnet placerats i min famn. Han vrider sig lite, ovan vid den okända doften, sträcker ut armarna och griper efter min haka med sina veckogamla händer. Det är en förunderlig upplevelse att hålla honom; så påtagligt mycket liv i en sådan liten kropp. J och S skiner av stolthet och lycka. (En dag kommer det att vara jag, så har jag alltid tänkt på det: en dag är det jag som stolt lägger mitt eget barn i en väns armar.) På fotot som S tar ser också jag odelat lycklig ut. Ansiktet är vidöppet och sänder den sortens förbehållslösa värme som är reserverad för de skyddslösa.

Senare promenerar vi alla tre längs gatorna i hettan. De dammar och lever som vore det juli fast det knappt ens är maj. Filtrerad genom solglasögonens sepiatoning framträder staden som på ett bleknat fotografi, och det är passande. Jag bodde länge här, levde länge här, återvänder fortfarande hit i minnet nästan varje dag. Att gå längs dessa gator med J och S och lille N i sovande i vagnen förvandlar staden till ett levande tidskollage. Förskjutningen svindlar: för inte länge sedan satt jag och J i fönstret till hans lilla studentrum med varsin cigarett och varsin burk öl, intensivt lyssnande, intensivt samtalande, medan skivspelaren snurrade varv på varv i bakgrunden. Den tiden, med parkerna och replokalerna, barerna, svartklubbarna och människorna, ligger vilande överallt. En kritisk massa av minnen som formar ett väldigt korallrev, lager på lager på lager. Inkilade mellan husen ligger också förnimmelser av något kommande. Vi kommer gå här många gånger än: jag och L och J och S och N, och förhoppningsvis också andra vars existens ännu inte går att beteckna med en initialbokstav.

”Du återvänder aldrig”, skrev Dag Hammarskjöld i en dikt under rubriken Från Uppsala, daterad till augusti 1959: ”En annan man finner en annan stad.” Så är det tveklöst. Samtidigt innebär detta att vi därför i en mening alltid återvänder. Det sker något med oss när vi upptäcker förändringen, när vi vandrar längs gatorna och upprättar våra privata minneskartotek över vilka hus som använts till vad under vilken tid och av vilka människor. (Vem var jag då och vem är jag nu? Än viktigare: hur hänger alla dessa jag ihop?) Så annan du blivit, så olik staden nu ter sig: fortfarande kan både du och den bära alla sina tidigare former inom sig. Rummets töjbarhet skulle det kunna kallas. Det förflutna är nu; allt öppnar sig mot framtiden.

Vi sitter någon timme i halvskuggan under träden på ett trädgårdscafé, samtalar och läppjar på svalnande kaffe. Sedan går vi matta av värmen tillbaka uppför Bråddgatsbacken. Längs vägen skär vi genom ett aldrig sinande flöde av människor. Jag känner inte igen en enda av dem.