Replik

I en för all del vackert formulerad text om historielösheten i det offentliga samtalet (Aftonbladet Kultur 22/3) skriver författaren Kristian Lundberg om samtidens oförmåga att omsätta lärdomarna från Förintelsen i praktiska politiska insikter med bäring på den europeiska flyktingkrisen. Man förstår ju att han menar väl, men jag har svårt att läsa utan att bli irriterad. Textens moraliska kärnpunkt är en skildring av hur författaren på väg hem från Berlin blir vittne till en av identitetskontrollerna på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Polismän kliver genom vagnen. En ung man visar sig sakna papper: ”Han förs direkt undan, ut i det kalla marsmörkret. Och så är han borta.”

Låt oss först enas om en sak: mannen som Lundberg såg föras bort från stationen i Hyllie togs med för att få hjälp att söka asyl i Sverige. Han tvingades inte in i en överfull boskapsvagn i väntan på vidare transport mot dödslägren eller försvann ner i skjutplatsens massgrav. Han är inte borta, vare sig i den meningen att han inte längre befinner sig inom landets gränser eller i den långt mer hårresande betydelse som det ordet har när man talar om Förintelsen, den stora terrorn eller andra totalitära förbrytelser. Att ens antyda att den sortens historiska likhet skulle existera är inte bara okunnigt, utan också oförskämt. Förstås mot offren och deras efterlevande, men också mot dem som just nu arbetar i kamp mot trytande resurser med det svenska flyktingmottagandet.

Missförstå mig rätt: problemet är inte att Lundberg gör en historisk jämförelse. Sådana är vi tvungna att göra om vi vill förstå åtminstone något av det förflutna. Problemet är att jämförelsen är dålig. Den är en produkt mer av författarens egen blick än av en i alla fall hjälpligt saklig värdering av förflutna och samtida fakta. Lundberg tycks leta efter likheter som bekräftar en redan formulerad uppfattning om sambandet mellan samtiden och det förgångna. Han verkar ointresserad av skillnaderna och egentligen också ointresserad av förflutenheten. Den finns med för att i första hand styrka ett resonemang med bäring på samtiden.

Nu kanske ni tycker att detta är akademiska hårklyverier; Lundbergs syfte är ju gott, låt honom hållas! Jag tror dock inte att det är så enkelt. Vårt sätt att skriva om verkligheten, den samtida såväl som den förflutna, och formulera utsagor om den styr också vilken verklighet vi sedan möter. Språket är så till vida iscensättande. Det blir därför absolut centralt vilka metaforer vi skapar och vilka symmetrier vi väljer att lyfta fram för att underbygga våra verklighetsbeskrivningar. Vill vi ha ett konstruktivt offentligt samtal om migrationspolitikens problem (och de är talrika, där är jag helt enig med Lundberg) måste vi alltså formulera oss på ett sätt som öppnar för just ett sådant.

Svenska poliser är inte SS-män, Migrationsverket inte Reichssicherheitshauptamt. Detta vet vi. Det är inte en fråga om olika tolkningar eller skilda synsätt. Vi vet. Man kan förstås ändå jämföra dem med varandra, men resultatet av den jämförelsen blir meningslöst då skillnaderna är så svindlande stora. Jämförelsen är kort sagt inte nog. Vill vi förstå vad som händer i samtiden, samtidigt som vi också förstår vad som en gång hände i det förflutna, krävs vassare instrument än så.

Problemet är med andra ord inte, som Lundberg vill göra gällande, att vi inte längre skulle ha förmågan att dra linjer mellan olika tider. Snarare tycks vi ha alltför lätt för att göra det. Historielöshetens motsats är inte att överallt se historia (vem som helst kan ju utan djupare historisk förståelse jämföra vad som helst förflutet med vad annat som helst). Istället är det att kunna avgöra när en historisk jämförelse är fruktbar och när den inte är det. Utan den kunskapen gör försöken att i realtid se historien när den utspelar sig ofta mer skada än nytta.