Löpsedlar

av Gustaf

I kön till kassan med fullastad kundvagn råkar jag kasta en blick på de båda kvällstidningarnas löpsedlar. Nyhetsvärderingen tycks just idag ha dragit samma slutsats. Från två håll görs vi varse det faktum att stadsministern gått på bio med sin före detta fru. Jag har svårt att inte se det sorgliga i de tillhörande bilderna. Han möter kameran med ett osäkert halvleende, hon med besvärad, bortvänd blick. Det var hans idé, tänker jag, han saknar henne mer än hon honom. Det har skett på hans initiativ. Men bara biobesöket, uppbrottet var på hennes. Eller är det tvärtom? Hur det nu än må vara med den saken är sorgen uppenbarligen dem bådas. Den sträcker sig ut ur bilderna och är omöjlig att förbise.

Allra sorgligast är dock  det att någon hållit i kameran. Siktat, och tryckt av. Kanske inte ens bemödat sig om att bedöma kvalitén på de tagna bilderna, utan istället översköljt scenen med ihållande fotografisk automateld. Vad for genom fotografens huvud under de sekunder den varade? Tankar på egna uppbrott och kärlekssorger? Om så var fallet, vad vittnar det om? Om inte, vad säger det? Och vad finns egentligen att säga om den logik som gör det möjligt att sälja tidningar på andras gråt?

Annonser